hardrockgoddess

Röd klänning med fina detaljer som dock inte syns på just den här bilden

JA - det ÄR en peruk och blå linser



Vid närmare eftertanke skulle jag nog inte trivas som blondin, men det var skoj för fotonas skull :)

Jag med min vita kimono

Åter en vinterbild på mig i min svarta sari jag är så stolt över

Väska  med lönnfack på rea hos Väskbojen, Stenungsund för 149 kr (ordinarie pris 499 kr)




Kort ballerinakjol från Gina Tricot för det facila priset 29 kr!!! Inte illa :)

Här är ett axplock av alla de historiska romaner som den brittiska författarinnan Philippa Gregory har skrivit. Hon har även skrivet mycket som ännu inte översatts till svenska.
De böcker jag har läst utav henne har handlat om Tudor-England i 1500-tals miljö. Gregory beskriver skickligt såväl personer som miljöer på ett mycket målande sätt. Man får inblick i denna minst sagt blodiga tidsera där man kunde bli satt i Towern eller bli halshuggen för bagateller som Henrik VIII inte tålde, denna excentriska kung.

                                         

Jag har än så länge endast läst två böcker av Simon Becket, men han har ändå kommit att bli en av mina favoritförfattare.
Hans böcker är makabra, rent ut sagt, och spännande. Becket har skrivit fler böcker och jag bara väntar på att fler skall översättas till svenska!


DÖDENS KEMI kan beskrivas så här:

David Hunter var en gång i tiden en av landets mest framstående rättsantropologer, men en personlig tragedi satte stopp för hans karriär. Nu lever han ett lugnt och tillbakadraget liv som läkare i en liten by i Norfolk utan en tanke på att återuppta sitt forna yrke.
    När de svårt stympade liken av två unga kvinnor hittas vänder sig den lokala polisen till Hunter för att få hjälp. Motvilligt låter han sig övertalas och snart har han dragits in i en fullkomlig mardröm av rädsla, desperation och ond bråd död. För att få stopp en brutal och hänsynslös mördare måste han uppbringa all sin kunskap. Men han är inte beredd på det höga pris han tvingas betala - eller de fruktansvärda följder som ett enda litet misstag kommer att leda till!


SKRIVET I ELD:
Läkaren och rättsantropologen David Hunter kallas till den lilla ön Runa i Yttre Hebriderna i ett rent rutinärende. De svårt brända kvarlevorna av en människa har påträffats i en enslig stuga och polisen betraktar det hela som en tragisk olyckshändelse.
Men när Hunter undersöker liket kommer han fram till att det är mycket som inte stämmer. Det är fråga om ett mord, och han kallar på förstärkning från fastlandet. Då bryter stormen lös och ön blir helt isolerad.
En mördare går lös på Runa och skräcken sprider sig i det lilla samhället. Skräcken är befogad - snart visar det sig att mördaren bara har börjat




På bilden: Simon Becket

En vacker vinterdag med en vacker svart sari med broderier

Ett sådant här digitalt piano fick jag i födelsedagspresent av min sambo förra året. Väldigt bra pianoljud och jag bara älskar kyrkorgelljudet!
Piano/keyboard är mitt främsta instrument, men spelar också gitarr:




och flöjter av olika slag:


lite fiol:


... och så sjunger jag

Däremot kan jag inte spela efter noter (på något instrument) utan spelar efter gehör. Jag tycker bäst om att spela egenkomponerad musik eller bara att sitta och improvisera vid pianot.

År 2000 var jag med i Verdis opera Il Trovatore på Ystadoperan som ung zigenerska (la zingarella). Jag har en "multiröst" och kan sjunga på flera olika sätt; opera, hårdrockssång på stämbanden, growla osv.

Wedge-skor (vad heter det på svenska?) i stl 7.5 till mina perfekta 38:a-fötter, så man blir lite längre. ;) Hösten är räddad! Auktionen var en rysare!

Blyerts samt vit torrpastellkrita på syrafritt papper

Olja på duk, 103x83 cm. Tog två månader att måla den

Text och musik: jag, dvs Gabriella Sellman
Sång: jag (båda kvinnliga stämmorna), Carl Sellman
Första gitarr: Ervik Cejvan
Andra gitarr: jag
Keyboard: jag

Text och musik komponerad av mig, Gabriella Sellman
Första, andra gitarr och bas: Ervik Cejvan
Keyboard och specialeffekter: jag
Sång: Richard Persson
Trummor. Bartek Nalezinsky

Text och musik: jag dvs Gabriella Sellman
Keyboard och specialeffekter: jag
Första, andra gitarr samt bas: Ervik Cejvan
Trummor: Bartek Nalezinsky
Sång: Richard Persson

Garmin eTrex Legend HCX

En frilufts-GPS man har med sig när man t ex vandrar eller går i skogen. Vägar och stigar är utmarkerade med karta. Man får reda exakt vart man befinner sig, hur långt man har gått, etc. Man kan dessutom markera ut ställen där man t ex hittat fina kantareller.
Jag och min sambo vistas mycket ute i skog och mark och en sådan här har varit på önskelistan länge, men det har aldrig blivit av att vi skaffat någon.

Finns att köpa hos http://www.outdoorexperten.se

Här kommer lite akvariebilder. Jag och min sambo var idag och tittade på olika akvarier på Torp i Uddevalla. Vi kunde inte bestämma oss för något, så vi kom hem tomhänta. Den här gången i alla fall.
Vi planerar att ha akvariet i sovrummet, då min sambo har tinnitus och ljudet från akvariepumpen kanske kan filterera bort pipen i hans öron. Men även för att det är ett vackert blickfång med ett akvarium. :)

..inhandlad vid Montmartre

...som man egentligen inte får fotografera, men jag passade på ändå :)

... fick han i 25-årspresent av mig. Sedan frågade han om man kunde få gjort tatueringar under narkos, haha :)

Plötsligt en dag när han vaknade på morgonen fanns de där. Se så vig han är, min älskade!

Photoshop? Näää!

Photoshop - så klart!

Målad av mig. Olja på duk

Målad av mig. Olja på pannå

Ritad av mig. Kol samt pastellkrita

Målad av mig, ofullständig. Olja på linoleum

Målad av mig. Olja på pannå

"Filmomslag" jag gjort utav ett bildmontage på min sambo :)

..and lots of make up!

Parasollet inhandlat i Venedig

Klänning köpt i Paris, solfjäder inköpt i Venedig och sambon Matte har gjort korkskruvslockarna!

Klänningen har jag köpt i Paris

Jag är mycket köldtålig och fryser nästan aldrig!

..som går hyffsat bra att gå i

... även om gravidmagen inte kom med riktigt

Tuvstarr på ålderns höst, haha :)

Foto: min sambo Matte

..som min sambo Matte passade på att ta när katten Elvis (nej, det var inte vi som döpte honom!) var framme och nosade på ljuset

Egentligen är jag rödhårig på bilden, men det syns inte ;)

...som jag gjorde till min 25-årsdag

... som har bloggen http://babymelody.blogg.se

...som min sambo (!) hittade på Väskbojen i Stenungsund efter att vi varit i nästan varenda affär och letat necessärer. Han var uppgiven men luttrad och när vi till sist kom till Väskbojen fiskade han fram denna! Billig var den också, 199 kronor. Den har ett kombinationslås.
Ja, jag vet: det är en beautybox egentligen, som man skall ha med på resor. Men i denna får jag nog plats med allt mitt smink!

Vart sminkar ni er förresten? I badrummet? Toaletten? Framör sminkbord?
Jag sitter oftast i soffan i vardagsrummet och har på TV:n samtidigt. Mitt sminkkladdande har lett till att vi får köpa nya sofföverdrag för jämnan, men nu har jag brett ut en filt som skall vara till skydd för kajal- och foundationkladd! :)

..åter igen på Ebay - ett Mekka för skoälskare!

..men de passar ju till höstlöven. Finns att finna på Ebay!

...finns att finna på Ebay (http://stores.shop.ebay.com/ONLINEGIFTSTORE__W0QQ_armrsZ1)

(2009-08-15)

Den smärtsamma dagen, den 22:a juli, förflöt med EXAKT samma väderlek som dagen för två år sedan, då det hemska hände. Vädret var precis likadant - mulet och grått och sedan kom regnet.
Vi hade ett fasligt sjå med att hitta en fin bukett till Leonoras grav denna dag. Vi åkte runt bland handelsträdgårdar, matbutiker osv. Till slut bestämde vi oss för att gå in i den blomsterbutik där vi hade beställt begravningsblommorna. Där hittade vi en fin bukett i rosa och vit med ljuslila prasselpapper runtomkring.

När vi gick ut därifrån började jag gråta. Jag hade inte varit i den affären sedan innan begravningen och det väckte många minnen.
Affärsinnehavaren till blomsterbutiken, en utländsk kvinna, hade berättat för oss då för två år sedan att även hon hade förlorat ett barn i plötslig spädbarnsdöd. Vi utväxlade inga ord om detta nu när vi köpte buketten. Men det var hon och hennes dotter som smyckade kistan med änglavingar som jag hade köpt i London när jag hade Leonora i magen. Tänk om jag hade vetat att de en dag skulle pryda min bebis kista; min bebis som jag då hade i magen...
Jag orkade inte ta några bilder efter begravningen. Jag ville bara fort ut ur kyrkan, men kistan blev väldigt vacker med änglavingarna som de dessutom hade dekorerat med hjärta på tråd och rosa rosor. Det blev verkligen vackert.

Matte och jag åkte till kyrkogården så vi kunde vänta in det hemska klockslaget 17.42, tidpunkten då vi hittade Leonora död i sängen för två år sedan. Vi höll varandra i handen, satt på huk och fokuserade på fotot vid hennes grav och på klockslaget började vi gråta häftigt bägge två. Vi satt kvar en stund. Vi hade dekorerat så fint med nyplanteringar, rosor från vår lilla trädgård och den nyköpta buketten. Mitt i allt det mulna vädret sprack molntäcket upp en bit och lät ett par solstrålar falla ner på marken en bit framför oss, kanske 20 meter fram. Jag tolkade naturligtvis detta som ett tecken från vår lilla bebis. När man förlorat så mycket är man glad för minsta lilla tecken...





Vi åkte därifrån men återvände senare med marshaller och ett extra gravljus förutom de två som redan brann där. Det hade börjat regna ganska kraftigt, så vi fick stå under paraply. Då ser vi plötsligt hur fotot börjar förvrängas! Jag min dumma idiot hade gjort en datautskrift på ett porträtt på Leonora och ramat in den, men den tålde inte vätan av regnet trots att jag tyckt att jag isolerat väl. Vi fick ta bilden med oss hem.
Nu har vi inte satt dit något nytt foto heller. Det blir inte av, av någon anledning. Jag har börjat tycka det är lite jobbigt att komma till graven. Jag vet inte varför. Det är intet på något sätt att jag försöker glömma Leonora, absolut inte. Hon finns i mina tankar hela tiden. Jag tror inte att det ens går 20 minuter under en dag utan att jag tänker på henne.










Härom natten drömde jag att hon kom tillbaka. Att hon bara hade varit död en period, men på något sätt vaknat till liv igen. Det jag reagerade på i drömmen, var att hon inte längre kunde le eller skratta. Jag befarade att hon blivit "efterbliven" av att vara död. Hon växte inte heller och kunde inte lära sig att sitta. Men vi var så lyckliga att hon kommit tillbaka.

Jag drömmer ofta att hon kommer tillbaka på endera sätt. En gång drömde jag t o m att de sa till oss från sjukhusets håll att det kunde hända ibland, att döda bebisar vaknade till liv igen.
Jag har väl inte än slutat hoppas på att vi en dag kommer att träffas igen. Jag tänker dagligen på om vi kommer få vara mamma och dotter igen på Andra Sidan om det här livet.
Kommer hon fortfarande att vara bebis då? Eller kommer hon vara vuxen, tänker jag.

När jag mår som sämst tänker jag ibland att jag skall ta mitt liv, så att vi får träffas fortare. Jag är nästan 100% säker på att det finns ett liv efter döden och att man på något sätt får träffa sina nära och kära igen. Det måste bara vara så.
Tidigare har jag trott på reinkarnation och det gör jag till viss mån nu med. Bara det att det ställt till med en konflikt i mitt troende: om nu själen vandrar vidare till ett annat jordeväsen, kan man verkligen träffas på Andra Sidan då?
Det här är inga frågor som någon kan ge rätt svar på inser jag. Jag måste själv komma till ro med ett tankesätt. Sedan får tiden utvisa vad som var rätt...

Jag var nästan säker på att något nytt hemskt skulle hända i samband med Leonoras dödsdatum. Förra året blev vår ena katt allvarligt sjuk och vi fick låta henne somna in hos veterinären, för det gick inte att rädda katten. Jag pratade mycket om det med min psykiater någon vecka nu innan datumet. Mina farhågor om att min älskade äldsta katt, som fyller 17 i år, står härnäst i riskzonen resonerar jag. Han är gammal, har gått ner i vikt mycket, har blivit nästan döv, tappat tänder så han har svårt att äta. Jag försöker göda honom med god kattmat och vispgrädde, men ändå går han inte upp i vikt. Jag försöker intala mig själv med att magerhet är ett friskhetstecken; för hur många 110-åriga människor finns det som är feta? Alla jättegamla är ju magra!
Men än så länge har inget hemskt hänt (peppar, peppar).

Jag genomlever vardagen med många tvångstankar som går ut på om jag någonsin kommer allt bli förälder igen. Jag tyder tecken som skall ge svar på frågan "Kommer jag få en bebis till"? Alltför ofta visar tecknen att jag inte kommer bli det. Javisst, det här är hjärnspöken, det inser t o m jag, men jag kan ändå inte låta bli att fundera i dessa banorna. Jag har också en rad tvångshandlingar för mig. Inget som tagit över mitt liv än så länge, i alla fall.

Och så måste jag säga en sak: jag är så oerhört tacksam för alla som läser det jag har att berätta! På något sätt hjälper det mig i sorgebearbetningen att någon där ute tar del av min, vår historia. Känns som jag går ett steg framåt på den långa vägen. Tack, alla kära läsare och alla ni som tänt ljus på Leonoras minnessida www.evigaminnen.se/minnessida/leonora-sellman . Jag blir så glad när någon tänt ett ljus och det får mig att känna att jag är inte helt ensam; jag och Matte är inte helt ensamma. Vi har berört många och det känns bra att vi fått så många goda tankar och lyckönskninar, omtanke av alla er där ute!

(2009-07-21)

Imorgon är det det hemska datumet: 22:a juli - dagen för två år sedan Leonora dog i plötslig spädbarnsdöd. Klockan var 17.42 - det vet vi för de var då jag ringde SOS 112 och skrek: "Mitt barn kan inte andas"!

Vi har inte planerat om vi skall göra något speciellt. Förra året på årsdagen åkte vi ut till Svartedalen (ett stort vackert naturreservat) och körde omkring. Någon minut efter 17.42 såg vi en rådjurs-familj alldeles i närheten av oss. Vi blev så glada för vi sa ju alltid att Leonora var vår lilla Bambi-flicka. Och på gravstenen har hon en Bambi, så det tyckte vi var mycket fin symbolik inför det ödesdigra klockslaget.

Jag vill passa på att tacka alla som besökt vår dotters minnessida ( www.evigaminnen.se/minnessida/leonora-sellman ), tänt ett ljus där och skrivit i gästboken. En del har tänt ljus flera gånger och det värmer så i hjärtat.
Usch, nu börjar jag gråta igen... Tack alla!





Igår gjorde vi extra fint uppe vid graven. Jag har faktiskt dåligt samvete att vi inte skött den perfekt under hela sommaren i år. Jag vet inte varför det har blivit så. Men i alla fall, så planterade vi en fin sommar-dahlia, en chockrosa pelargon, en knallrosa Lyckliga Lotta och någon färgsprakande orange blomma jag inte vet namnet på, samt några lila "klockor". Ikväll åker vi dit igen med ett nytt foto i en guldram. Man får ju byta ut fotona efter hand då de förstörs av regn och väder, trots att man ser till att isolera ordentligt.

Idag åkte vi till Svanesund på Orust där de har en firma som säljer sten-föremål, statyer mm. Jag såg en otroligt vacker vit ängel, drygt en meter hög, med stora maffiga vingar. Den hade jag så gärna velat ha vid Leonoras grav, men dessvärre tillåter inte vår ekonomi det just nu. Men jag skall nog spara ihop till den. Det hade blivit så vackert vid hennes vita gravsten och ihop med den andra ängeln!

I övrigt har Matte åter fått förvärrad tinnitus. Han har börjat gå på akupunktur hos en terapeut här i stan som verkar väldigt kunnig. Matte har berättat mycket om att vårt barn dog, och kanske kan det hänga samman med att tinnitusen blivit värre, trodde akupunktören. Det närmar ju sig också det dramatiska datumet imorgon.
I sovrummet har vi en fläkt på samt TV:n på, så att en del av oljuden i Mattes öron filtreras bort när han skall sova. Han sover även med bettskena, har öronproppar om han dammsuger, provat melatonin, mm. Jag försöker då och då massera runt nacken, axlarna och öronen på honom. Hoppas det har någon effekt.
Vi funderar även på att skaffa ett akvarium till sovrummet, så att ljudet från pumpen kan lindra Mattes tinnitus tänker vi. Dessutom är det ju i sig rogivande med ett akvarium.

Ja, Herregud.. Imorgon är den hemska dagen. Det sista jag hann se av min dotter i livet, var att hon satt i soffan och skrattade mot mig, klädd i något rosa. Sedan lade Matte henne för att hon skulle vila middag i sitt rum med stängd dörr och jag passade också på att vila i vårat sovrum.
Sedan gick jag upp och Matte och jag tittade på valpar på Blocket. Vi tyckte att Leonora varit väldigt tyst, men tänkte att hon nog sov gott. Anledningen till att vi hade stängd dörr till barnkammaren var att vi har katter som vi inte ville skulle hoppa upp i spjälsängen, vilket de gjorde så fort de fick en chans.

"Nej, nu får vi väcka henne", sa vi, "hon måste ju få mat". Jag värmde på mjölken och Matte gick in till henne, jag gick ut på balkongen. Då hörde jag Mattes vrål - han hade hittat henne död i sängen!

Leonora: vila i frid. Jag kommer aldrig sluta älska dig, du var det bästa som hänt mig. Jag önskar så innerligt att vi möts där en dag på Andra Sidan.

(2009-06-25)

Jag har fixat en minnessida för Leonora på www.evigaminnen.se/minnessida/leonora-sellman . Besök gärna sidan och tänd ett ljus för min lilla dotter.

Ja... Snart är det två år sedan det ofattbara hände, och fortfarande går det i huvudet på mig flera gånger per dag, hur vi hittade Leonora död i sängen. Jag försöker tänka bort det, men bilden utav henne liggandes där i spjälsängen med blånader på magen, konstig färg i huden och halvöppna torra ögon, har naglat sig fast på min hornhinna. Ja, jag är faktiskt himla rädd för synen, trots att jag tycker min dotter var det vackraste i världen.

Hur skall man lära sig att hantera sådana här minnen? Jag såg en gång på "60 minutes" om något experiment de hade gjort i USA på personer med traumatiska minnen. Genom någon slags hypnos kunde man helt enkelt radera vissa minnen/minnesbilder. En kvinna som i unga år hade blivit våldtagen levde med fruktansvärda minnen och hade blivit hjälpt av den här hypnosen. Hon hade aldrig riktigt lärt sig leva med minnet.
Med tiden kanske man lär sig leva med hemska minnen, men hur skall man någonsin vänja sig vid tanken att hitta sitt barn dött? Och den påföljande tomheten. Vårt hem som sprudlat av liv, blev plötsligt tyst, tomt och mörkt.

De följande dagarna efter Leonora dött, låg vi bara i sängen och grät och höll om varann, sov och var vakna omvartannat. Jag minns det som i ett töcken, man hade både fattat och inte fattat vad som hänt. Leonora - borta för alltid?
Men jag kände hennes närvaro konstant den första tiden efter hennes död. Som om hon svävade ovanför oss i ett aprikosfärgat sken och att hon log.
Vi kunde inte handla mat, laga den eller diska. Vi fick hjälp med allt. Min svärmor kom och diskade upp och såg till att vi fick mat. Min mamma ordnade med begravningsbyrån och kom upp från Malmö efter ett par dagar och bodde med oss i tre veckor.
Förutom kontakten med Jutta Kjaerbäck (som tog emot oss när Leonora hade dött), träffade vi ett kris-team på Kungälvs sjukhus, samt fick akut-besök hos min psykiater och en kurator.
Jag måste säga att alla kontakter som knöts i samband med vår dotters död (sjukvård, myndigheter etc), fungerade utmärkt. Det var inget krångel med t ex sjukskrivningar eller något alls. Alla hade högsta förståelse för oss, Matte och mig.

(2009-06-06)

Just nu mår jag rätt kasst. Har inte fått sova ordentligt på några nätter och då börjar psyket och humöret att svaja.

Jag är deprimerad över att jag blir äldre, fyllde år för en vecka sedan och att tiden bara rinner förbi mig. Javisst, vi blir alla äldre, men de flesta behåller trots allt sina barn i livet. Jag började känna mig gammal ett tag efter Leonora hade dött. Det kändes som jag var 1000 år. Det både kändes och märktes på mig att jag gått/går i genom ett helvete. Jag tror inte jag hade känt mig föråldrad om Leonora fortfarande hade levt.

Jag har fått smaka på Livets Mening, för det är nämligen just att få barn. Men så bittert det togs ifrån mig. Så hastigt, utan förvarning. Innan jag blev gravid trodde jag aldrig någonsin att jag skulle tycka så mycket om och att älska att vara mamma. Men jag fick bara vara det i knappt 6 månader.

Jag känner inte några barn, har inte haft småbarn omkring mig på väldigt många år. Jag är ovan att handskas med barn. Jag vet inte vad man pratar med barn om. Ibland är jag t o m rädd för frågvisa småungar och kan gå omvägar om jag ser en grupp med barn som verkar vara i frågvis ålder.
- Aldrig trodde jag att jag skulle säga en dag att Livets Mening är att skaffa barn. Nu ångrar jag att jag väntade så länge. Jag hinner inte föda fem ungar, om det nu är vad jag hade velat.

Jag fick en del oväntade gratulationer på min födelsedag vilket gjorde mig jätteglad. Men så var det en nära anhörig som glömde bort mig helt. Jag vet det låter barnsligt, typ det är väl inte något att haka upp sig på. Men jag blev i ärlighetens namn väldigt ledsen och i kombination med andra faktorer känner jag mig alltmer obetydelsefull för den här personen.

Jaja, tänker kanske någon som läser detta; "typiskt ringhets-komplex". Det är möjligt, jag vet själv om att jag har ringhetstankar och dåligt självförtroende.

Idag är det sådant där väder som det var den fruktansvärda dagen då Leonora dog i sin spjälsäng. Obestämbar temperatur, väntande regnskurar och mulet. Det är precis som man känner att en katastrof är i antågande.
Jag är mycket orolig för min äldsta katt, som jag har skrivit om i bloggen här innan. Han har tappat tänder och ätit allt mindre och därför rasat i vikt sista månaden. Nu får han blötmat istället, men han äter ändå inte så mycket. Han är inne på sitt sjuttonde år. Om/när han dör blir det en katastrof för mig, så jag tror de får lägga in mig på psyket. Jag kan inte acceptera att han inte kommer leva så värst mycket längre. Jag säger "Nej, nej, det får inte lov att hända"! Jag går och kollar när han sover om han andas. Det första jag gör när jag vaknar är att se efter om han fortfarande lever. Jag har den uppfattningen om att vi kommer hitta honom död, precis som vi hittade Leonora.



"Det är ju bara en katt", kanske många tycker. Men för mig är den kattens status nästintill jämförbar med ett människobarn. Jag har haft honom sedan 1992... Det är rätt många år det.

Jag har många andra farhågor också. Jag är så rädd att jag är en börda för Matte. Att jag inte alltid orkar, att jag inte alltid orkar städa, klä på mig, diska, laga mat, handla den jävla maten, att jag har ont, att jag måste få massage, att alla mina mediciner kostar så mycket pengar, att jag inte tar initiativ till sociala sammankomster med andra människor, att jag hellre sitter framför datorn (som vi bara har en fungerande nu utav) än framför TV:n och ser en film. Att jag inte utövar mina konstnärliga talanger; jag spelar inte på det fina digitala pianot jag fick av honom, jag spelar inte på fiolen han köpte till mig, jag sjunger inte, jag spelar inte på min gitarr. Jag ritar inte heller längre, jag målar inga tavlor längre. Jag gör inget själv utanför hemmet.
Matte är själv så självständig att jag förutom att jag känner mig som en börda också känner mig överflödig. Jag vill känna mig behövd!
När jag hade Leonora var jag behövd. Men nu är det typ bara katterna som behöver mig. Jag brukar gå ut med den andra katten i koppel vilket han uppskattar. Tiden rinner förbi, jag orkar inget, samtidigt som jag vill känna att jag behövs. Jag är bara en stor fet klump som kostar pengar och har inget att ge andra människor.

(2009-05-22)

Idag hade jag läkartiden hos den doktor jag ville skulle skriva en remiss för bukplastik, som jag skrev i slutet av förrförra inlägget.
Jodå, hon skall skriva remissen! Det var första gången jag träffade den här läkaren. Jag var väldigt nervös inför mötet.
Först trodde hon att jag jag ville ha en gastric bypass, men jag förklarade hur det låg till. "Ja, men då skall du ju till plastikkirurgen på Sahlgrenska", sade hon. Det var lite mutter om att det var en skönhetsoperation, men jag förklarade att det är INTE roligt när jag blir tagen för att vara gravid, och det kunde hon förstå. Jag är ledsen över att jag fått den här magen. Det som behövs göras är att muskler skall stramas åt och fett skall skäras/sugas bort. Har läst att läkningstiden är 6 månader.

Men det ligger ju an på plastikkirurgen också som måste gå med på det. Men jag har i alla fall blivit lovad remissen, så man kan väl säga att jag har halva inne.

Det jag inte gillade med dagens läkarbesök var att hon först av allt nästan, konstaterade att jag går hos psykiatrin - OCH efter hon gjort det, var bemötandet lite "Såja (klapp på axeln), nu tar vi det lilla lugna". Och jag kände att jag behövde vara så förbaskat över-artig för jag ville så gärna ha remissen, väcka sympati.
Men nästa gång jag träffar henne, skall jag nog formulera mig på ett sådant sätt, så att hon förstår att jag är ingen sådan som freakar ut eller t ex vägrar ta min medicin. Jag HATAR när man talar till mig som om jag vore en förståndshandikappad 5-åring.

Okej, jag är kanske lite snabb att döma henne här. Men trots den utlovade remissen, har jag känt mig nere idag efter läkarbesöket. Kanske pga bemötandet, kanske för att jag just SKALL få en remiss, för att jag är "vanskapt". Det är motsägelsefullt, men tja, livet är motsägelsefullt. Jag är inte ute efter en tvättbräda på magen eller plastikopererat utseende - jag önskar bara att jag inte var så tjock om magen och inte såg så havande ut.

Magen har lett till många pinsamma situationer, både för mig och andra, när folk trott jag var med barn och frågor uppstått. Det kvittar hur många sit-ups jag än gör, det har ingen effekt. Jag har köpt elektroder på TV-shop som skulle göra muskelsammandragningar, men ändå blir jag inte av med den slappa muskulaturen och lagren av fett.

Jag har inte alltid varit tjock om magen. Så här såg jag ut en gång i tiden: www.geting.se/viewimage.php?image=172710-GAB1... där jag hade ett midjemått på under 55 centimeter. Det var innan jag började med alla psykmediciner.
År 2000 gick jag upp från 59 kg till 119 kg. Alltså 60 kg!! Min dubbla vikt! Pga en jävla medicin som heter Risperdal som var på modet att skriva ut då. Jag blev helt zombifierad men mådde ändå dåligt psykiskt. Fettet satte sig främst på magen. Jag fick två ventromboser (proppar i benet) och diabetes typ 2, därtill.

Jag är arg att man inte ville byta ut medicinen på mig trots att jag gick upp så ofantligt i vikt. När jag påtalade det för en psykiater, sa hon att man kunde ju i alla fall hitta större storlekar på kläder på Lindex och Kappahl numera! Bah!

Det som fick den här psykiatern att ÄNTLIGEN byta ut Risperdal mot Cisordinol, var att jag nämnde i förbifarten någon gång att det verkade som att jag fick lite bröstmjölk, som är en biverkan på Risperdal. Det var egentligen inga mängder att tala om, och jag upplevde det inte som ett jätteproblem. Men DET kunde hon förstå att det var jobbigt, minsann (men inte en viktuppgång på 60 kilo)! Här har vi motsägelsefulla saker igen.

Dagen har i övrigt varit bra. Jag har en mycket älskvärd sambo som hjälper mig att smörja in mig med Dove SummerGlow (brun-utan-sol), jag har gett upp solarie-solningarna. Han borstar mitt hår och det händer att han lockar det också.
Vi har köpt klematis, petunior och blodröda buskrosor till vår främre uteplats.




Igår plockade vi en fin vår-bukett till Leonoras grav, bestående av fuchsia-färgad rhodedendron, äppelblom och lila syren. Vi tycker verkligen att vår Leonora har den absolut vackraste graven på hela kyrkogården. Hon var så vacker i livet, och så är även hennes sista viloplats.
Det är så skönt att komma till kyrkogården och varje gång jag närmar mig graven, säger jag "Hej, Lilla Bebis". Vi pratar fortfarande om henne som "Bebisen/Bebin". Vi tyckte/tycker det var så sött att kalla henne så, så det har vi delvis fortsatt med, även efter hennes död

(2009-05-20)

Jag har nyligen fått reda på att jag skulle haft en bror till på min pappas sida. Min (halv-)storebror B föddes i 7:e månaden tillsammans med en tvillingbror. De vägde verkligen inte mycket. De fick läggas i kuvös bägge två. En präst tillkallades och fick nöddöpa dem. Men Thomas som den minste hette klarade inte sig, vilket B gjorde.

Jag kände inte till detta alls. Det var min mamma som berättade det för ett tag sedan. Och igår pratade jag med min pappa och tog upp det och han kunde berätta mer.

Det blev begravning för den lille Thomas och allt och han kom i jord på Båstads kyrkogård. Nu hör det till saken att man väntade med att sätta dit en gravsten av olika skäl. Men sedan flyttades gravarna på kyrkogården, utan familjens vetskap, så idag är det ingen som kan säga vart Thomas ligger begravd!

Min styvfar Göran dog strax innan jag skulle fylla 19 år. Han blev begravd i minneslund, alltså i en urna. Efter ett par år när jag kom till kyrkogården, så märkte vi att de bytt plats på minneslunden! Hur i h-lvete kan man göra det, egentligen??? Urnorna kan man ju inte flytta på; de är ju utav sådant material som upplöses tämligen fort när de kommer i jord, så askan rinner ut i jorden och tas upp av växtligheten runtomkring.

Jag har faktiskt en glädjande nyhet: jag har lyckats avvänja mig helt från insomningstabletter! Nu tar jag bara ett milt sömnmedel som heter Propavan (som INTE är vanebildande).
Fick börja med insomningstabletterna när Leonora dog och jag kom upp i väldigt höga doser. För er som känner till mediciner, så tog jag Imovane och Stilnoct.

För ett år sedan blev jag inlagd på psyket för dels min depression som kommit mitt i sorgen efter min dotters bortgång och dels för att jag hade så starka sömnbesvär. Då fick jag ta FYRA olika mediciner för att överhuvudtaget kunna sova: Propavan, Imovane, Atarax och Nozinan.

Fram tills för någon månad sedan har jag fått mixtra mellan dessa olika mediciner.
Jag hade en egen teori som min psykiater var snäll nog att lyssna på: om jag tog den mildare insomningstabletten Sonata, som skiljer sig kemiskt helt från Imovane och Stilnoct, skulle det bli lättare att avvänja sig. Och jag hade rätt! Istället för att ta 6 stycken Imovane, kunde jag istället somna på 2-3 Sonata. Sakta men säkert försvann beroendet av Imovane och Stilnoct.
Sedan började det hända positiva grejer:

Jag och Matte började på allvar ta itu med våra vandringar i skogen och mina promenader om kvällarna. Vi har gått tuffa sträckor med kraftigt kuperad, extrem terräng, så jag har totalt säckat ihop om kvällarna och inte behövt ta någon insomningstablett och nu verkar det som att jag inte längre behöver dem!

Jag ser noga till att motionera kraftigt varje dag. Javisst, det är nytt och osäkert. Har bara hållt på med de långa sträckorna och terrängen en veckas tid. Men för varje dag som går känns det som jag blir starkare.
Vi åker till naturreservatet Svartedalen och går olika sträckor där. Jag, svär, pustar och stånkar i terrängen men efteråt känner jag mig som en riktig vinnare!
Sedan på kvällarna, när Matte skall till jobbet, så följer jag med i bilen och blir avsläppt en bit utanför staden där vi bor och promenerar hem med MP3-spelaren på ytterliggare tre-fyra kilometer.
Vi har även en annan runda vi brukar gå som är snällare som är på 10-11 kilometer, där vi möter får, kor och hästar i hagar.

Men framför allt är jag stolt över mig själv att jag lyckats bli av med insomningstabletterna.

Jag har även andra saker på G:

Jag skall till Vårdcentralen snart och be om att få en remiss för bukplastik. Det är nämligen så att jag har en mage så att det ser ut som jag väntade barn i 6:e månaden. Och jag är DÖDLIGT trött på alla som tittar på min mage och ler. Och ofta händer det också att folk säger "Vilken fin bebismage du har! När är det dags?"
Jag hoppas innerligt att jag skall få remissen, men när jag talade med den kvinnliga läkaren per telefon, så hade hon all förståelse för mitt problem verkade det som.
Håll tummarna för mig ni där ute som läser detta!

(2009-05-12)

Det var inte så enkelt som jag först trodde, att se bilderna på min döda Leonora. Jag fick ju ingen chock eller grät, när jag såg dem. Men jag kräktes två gånger samma dag, antagligen för att det rörde upp en massa minnen.

Successivt de nästföljande dagarna efter att jag sett bilderna, mådde jag allt sämre. På lördagen var jag så pass dålig att vi fick åka in till psyk-akuten. Fick först träffa en manlig sjuksköterska och sedan en läkare. Jag var full av ångest och visste inte vad jag skulle bli av.

Läkaren skrev ut ett milt lugnande, Atarax, men vi fick åka in till Göteborg för att lösa ut receptet. Vi hamnade i en bilkö vid Tingstadstunneln och jag höll på att bli riktigt galen i bilen då vi puttrade fram i sakta mak. Tror vi satt i bilkön 45-60 minuter.

Samtidigt ökade jag min ena medicin och blev mer eller mindre förgiftad. Jag förstod inte varför jag mådde så dåligt. Jag fick feber, kramper och stelhet i kroppens alla muskler, oregelbunden hjärtrytm, ökad salivation, svettningar.
Jag hade ökat min neuroleptika för att jag mått så dåligt utav bilderna, men istället blev jag ännu sämre.

Matte har fortfarande inte sett bilderna på Leonora. Han vill vänta med det och det är nog klokt. För egen del känns det som jag tagit tio steg bak i sorgebearbetningen för att jag såg bilderna.

Jag tyckte det var så otäckt att hennes ögon inte var slutna. Speciellt på de bilderna när hon låg i kistan. jag tycker att de kunde fixat det, typ klistrat ihop ögonlocken eller något.

(2009-05-01)

Härom dagen var vi åter på plats på Barnsjukhuset i Göteborg för att träffa Jutta - den kvinnan som tog emot oss när vi kom in med Leonora död. Det var Jutta som stöttade oss hela den kvällen. Hon har alltid ett leende på läpparna och har alltid nära till ett skratt, utan att det i situationen skulle vara makabert.

Det var också Jutta som klädde vår dotter Leonora för kistan. Leonora fick ha en svart klänning jag sytt för hand, sin svarta volangmössa. Med sig i kistan fick hon brev från mig, Matte på baksidan av ett foto där vi satt alla tre. Vi såg till att en sidenpåse med en nektarin och lite mandlar följde med i kistan också.

Vi orkade inte se Leonora när hon låg i kistan, så Jutta fotograferade. Vi har inte sett bilderna alls och tanken är att vi skall lägga CD-romskivan med bilderna i bankfacket. Det sista vi fick se av Leonora är när jag fick lägga henne i en vagga den kvällen då det fruktansvärda hade hänt. Jutta bäddade med en filt det stod "Sov gott" på. Sen ville jag bara hem. Hem till min egen säng.

Men igår kunde jag inte låta bli att se bilderna. Matte låg och sov. Jag ville se att det verkligen var Leonora på bilderna.
Jag fick ingen chock, grät inte. De första bilderna är när Leonora ligger kvar i vaggan. Hon har en svart munkjacka och har kapuschongen på huvudet och en rosa/brun tröja. Ögonen är halvslutna, men fuktade. Inte alls torra som de var när vi hittade henne död i sängen. Hon ser inte alls särskilt död ut. Jag hade varit rädd att hon skulle få lila läppar och svarta ringar runt ögonen, men hon hade t o m rosor på kinderna!
Redan den kvällen då det hemska hänt reagerade jag kraftigt på att hennes ansiktsfärg förändrades så. Den blev gul-grå-lila-aktig. Men på fotona var färgen fin.
De andra bilderna är tagna när Leonora ligger i kistan. Då ser hon annorlunda ut i ansiktet. Det är nämligen så att ögonen sjunker ner mot kinderna när man har onbducerat. Jag är glad att jag inte behövde se det i verkligheten. Även på kistbilderna är ögonen halvslutna och liksom tittar in i kameran. Det konstiga är att hon ser inte alls särskilt död ut, så jag fick en konstig tanke om de fört in henne till kremeringsugnen fast hon inte var död!

Naturligtvis vet jag att hon var död. Men jag tycker det är synd att ögonen var öppna. Jag tycker det hade varit mer värdigt med stängda ögon.

Jag kommer inte lägga ut några bilder från tiden efter Leonoras död på henne. Tänk om någon oseriös person skulle få tag på dem.

Med oss till Jutta hade vi en sen present som tack för allt hon ställt upp för oss och Leonora - ett silverhalsband med en ängel som hängsmycke. Jutta tog det genast på sig.

Inatt hade jag svårt att sova. Jag hade under dagen kräkts två gånger, men det berodde inte på bilderna. När jag gick och lade mig var jag rädd att jag skulle kräkas en gång till och jag hade Leonoras foton på näthinnan. Matte la sig nära mig och klappade och smekte mig tills jag somnade.

Matte har inte sett bilderna än, men jag har berättat för honom om dem. Tids nog orkar han se dem också.

(2009-02-05)

Leonora, idag skulle du fyllt två år.

Två år sedan är det då du föddes och det blev min lyckligaste dag. Jag kan inte släppa taget om dig, jag kan fortfarande inte fatta att jag aldrig kommer få se dig igen. Åh, min älskade lilla flicka!

Grattis älskade Leonora! Vi saknar dig oändligt!



På bilden: min mamma med min dotter

(2008-12-17)
Nu sitter jag äntligen i vårt fina radhus och endast ett par flyttlådor är ouppackade. Flytten var ett djävulskt moment. Det hade kört ihop sig med folk som skulle hjälpa oss som plötsligt inte kunde hjälpa till av olika skäl, så jag och Matte hade bara hjälp av min svåger. Och alla vi tre är ganska klena av oss.
Det tog tre dagar att flytta alla möbler, bokkassar och flyttlådor och när allt hade kommit till den nya lägenheten tänkte jag i mitt stilla sinne: "Herregud, vi kommer ju inte få någon ordning på det här förrän till påsk..".

Men vi har kört på och nu börjar det ordna upp sig. Vi fick nya tapeter i två rum och nytt golv i hallen på nedervåningen och på övervåningen. Sovrummet skall vi måla om själva.

I vardagsrummet har vi nu Leonoras gamla skötbord, som får fungera som minnesbord. Som jag sa till en väninna som också förlorat barn: Visst hade det varit mycket roligare att göra i ordning en barnkammare än ett minnesbord... Det tror jag vem som helst kan förstå.

Vi har bott här snart i tre veckor och dagarna innan flytten mådde jag jättedåligt psykiskt. Det var ju inte bara jobbigt att plocka ihop Leonoras saker, montera ner hennes lilla säng, lägga ner hennes små kläder i lådor. Det var även jobbigt att rota och sortera bland mina egna gamla saker från tiden innan Leonora fanns, och innan den stora tragedin tog över mitt liv.
Jag fick utskrivet lugnande tabletter av min läkare som jag nu inte tar längre. Men i samband med flytten var de nödvändiga. Jag fick panikångestattacker varvat med en ständig gnagande oro och psykiskt illamående. En kväll var det särskilt illa trots lugnande tabletter. Det var en söndagskväll innan flytten och Matte fick stanna hemma från jobbet för jag bara sprang omkring i lägenheten och vrålade, skrek och grät ut min ångest i kanske två timmar. Nästa dag var jag helt hes.

Ett skräckscenario jag har, är att hitta min äldsta katt död, ungefär som vi hittade Leonora död i sängen. Katten, som jag skrivit om innan, är nu 16 år gammal och jag har haft honom sedan jag var 17 år. Jag vet inte vad jag tar mig till utan den katten. Jag har varit mycket orolig i samband med flytten hur katten skulle ta det.
Att vi flyttade till en tvåvåningslägenhet och att han inte skulle förstå konceptet "trappa". Och de första dagarna besannades mina farhågor. Han vågade inte gå ner för trappan, så vi fick flytta upp kattlåda och mat till honom där uppe.

Men sen tränade jag katten i trappan och nu har det gått fint, tack och lov. De första två veckorna vi bodde här började jag dock känna mig ledsen och nedstämd. Den stora flytten var över och vad händer nu tänker jag. Hade jag inbillat mig att jag automatiskt skulle bli lycklig bara för att vi flyttade? Som om allt jobbigt bara skulle försvinna i ett trollslag?
Datorerna var nedpackade och vi hade ingen internetuppkoppling. Jag som använt internet dagligen i nio år, fick "abstinensbesvär" och kände mig rentav olycklig att inte ha tillgång till nätet. Bredbandet kommer ta 30 arbetsdagar att kopplas in från det att telefonen blev flyttad, men som tur väl var hittade vi ett supergammalt modem som jag nu surfar på.
Nu börjar vardagen i vårt nya hem komma. Vi har lite mer att pyssla med. Det som skulle blivit Leonoras rum, får fungera som datorrum än så länge. Vi vet inte när vi kan skaffa ett nytt barn. Min diabetes och övervikt krånglar till det. Men gode Gud, vad jag längtar efter ett barn! Jag har i klassisk ordning bestämt att jag skall börja banta efter nyår. En killkompis till mig som också är överviktig har gått med i något som heter Xtravaganza och lyckats gå ner 21 kilo på kort tid. Det är dock en ganska dyr historia; det kostar 2800 kr i månaden att vara med och just nu ser inte min ekonomi ut som den skulle klara något sådant. Jag får banta på vanligt sätt, utesluta kolhydrater, fett och kaloriräkna samt att motionera. Min övervikt har gjort att jag fått ischias i ena benet, nu är det dags att bli av med fläsket!

Jag känner att vi har Leonoras välsignelse med oss i den nya lägenheten nu. Hennes rofyllda ande vilar över hemmet. Jag kan bara inte låta bli att tänka på hur det skulle vara om hon sprang omkring här själv i livet. Rummet jag nu sitter i, hade varit hennes barnkammare och hon hade lekt med katterna och dragit dem i svansarna, pratat, skrattat och ställt en massa frågor så som små barn gör. Julen som kommer nu skulle ha blivit Leonoras andra jul. Oj, vad jag hade köpt julklappar till henne... Istället skall hon få en ny present uppe vid sin grav och vi kommer tända ljus klockan 15.00 på julafton, som de flesta gör som förlorat barn.

(2008-11-19)

Det har gått ca 16 månader sedan den ödesdigra dagen då vi hittade Leonora död i sin spjälsäng.
Man pratar om att saker skall återgå till det normala och många har frågat om vi kommit in i de vardagliga rutinerna igen.
  Trots att det gått nästan 1½ år sedan min lilla bebis tog sitt sista andetag, tycker jag inte att det känns normalt eller att jag kommit in i mina vanliga gängor, än. Sorgen är som en oförutsägbar berg-och-dalbana.
Jag trodde att mitt liv skulle sett helt annorlunda ut nu. Jag skulle vara småbarnsförälder nu och Leonora hade varit viktigast av allt.
    Att Leonora är borta, är inte detsamma som att man återgår till det livet man hade innan hon fanns. I och med henne förändrades livet helt, och vare sig hon fortsatt leva eller om hon som hon nu gjorde dog, blir livet sig aldrig likt igen.
    På mödravårdscentralen fick vi höra att det inte bara är ett barn som föds, utan också två föräldrar. Matte och jag är fortfarande föräldrar men det enda sättet vi kan ta hand om vårt barn är att vårda minnet av henne och t ex sköta graven. 
   Jag pratade med min barnmorska när jag hade skrivit ett brev till henne om vad som hade hänt, och då sa hon att Leonora kommer alltid fattas oss. Och det är det enda jag vet med säkerhet om framtiden; att hon alltid kommer fattas oss.

Javisst, vi är inte lika bortdomnade som vi var första tiden efter Leonora dött. Vi sköter våra rutiner, om än halvhjärtat. Som jag skrivit innan kommer det betyda mycket för oss att vi får flytta i från den här hemska lägenheten.
  Några anhöriga till oss har plockat bort alla bilder på Leonora som de hade framme innan. Det gör mig ont. Anledningen till att de gjort detta sägs vara att de tyckte det var jobbigt att förklara vem flickan på bilden är när de t ex fick gäster. Samma anhöriga kan inte längre benämna Leonora vid hennes namn längre. Det verkar som hennes minne skall tystas ner så långt det går. Folk kan verkligen bete sig underligt.

Vi flyttar om någon vecka till vårt nya hem. Känns som jag ställt allt hopp till detta, att det skall bli inledningen av en ny fas i mitt liv.

(2008-11-09)

Om ca tre veckor flyttar vi till det nya radhuset. Vi har mycket att förbereda och har nu börjat sortera i skåp och lådor.

Och så har vi börjat med att plocka undan i Leonoras rum. Ni som följt mina texter eller känner mig, vet att vi inte rört Leonoras rum sedan hon dog. Det enda vi gjort är att vi gjorde ett minnesbord av skötbordet.
En kväll för ett par dagar sedan började jag plocka undan leksaker, nappar, BB-armbanden, graviditetsstickan som visat positivt när jag fick reda på att jag hade en liten bebis i magen, mm. Jag storgrät högt och ljudligt medan jag la ner allt i en låda. Jag tror grannarna hörde mig, men det struntade jag i.
 Dagen efter började jag plocka ner hennes kläder ur byrån. Hennes små klänningar, bodies, minimala små strumpor.... Alla kläder jag tyckt var så kul att köpa till henne. Jag älskade verkligen att köpa saker till henne. Min mamma sa att Leonora var min första docka, eftersom jag inte lekt med dockor när jag var liten.

Jag hoppas innerligt att jag en dag får plocka upp sakerna igen, till ett syskon till Leonora. Men just nu känns det väldigt långt borta att få ett till barn.
Jag är också ledsen för att jag fick missfallet fyra månader efter Leonora dött. Om jag inte fått det, hade vi förmodligen haft en liten bebis nu. Jag tänker mycket på det.
Att bli mamma är det bästa jag varit med om i mitt liv och jag tror andra håller med om det också. Äntligen hade mitt liv fått ett sammanhang, en betydelse; jag skulle nära mitt barn och se henne växa upp till en frisinnad varelse, trodde jag. Jag var så stolt, både över Leonora, Matte och mig själv. Jag och Matte hade fått vårt kärleksbarn, som visserligen inte var planerat, men så oerhört välkommet. Jag tänkte många gånger att det här är för bra för att vara sant. Jag fann nästan tillvaron med Leonora ofattbar: kan verkligen allt detta underbara hända just mig? var en fråga jag ställde mig själv ofta.

Nu ångrar jag att vi inte började med barnalstringen för flera år sedan. Varför väntade vi så länge? Och vad väntade vi på egentligen? Jag är 33 år nu och det känns som klockan klämtar för mig. Matte och jag har varit tillsammans i 7½ år, varför väntade vi så länge med att skaffa barn?
   Men jag trodde väl egentligen inte på att det kunde vara så fantastiskt att få barn. Det var inget jag gick runt och funderade på. Jag kände mig dessutom ganska hämmad när jag väl träffade något barn; hur skulle jag då klara av att vara mamma, tänkte jag?
Nu är jag avundsjuk på alla som har en massa barn; dels att de börjat i tid och dels att de fått så många. Det bor en familj mittemot oss som har fyra barn. Fyra barn, det är ju helt otroligt, tänker jag. Två små pojkar, en flicka och en liten bebis jag inte vet könet på. Man ser in i deras lägenhet från vårt vardagsrum. Jag spionerat självklart inte, men kan inte hjälpa de avundsjuka känslorna jag får när jag sneglar och råkar se åt deras lägenhet. Okej, jag vet ju inte om de kanske också råkat ut för en tragedi, men det har i alla fall fyra levande barn. 

Jag har sparat den lilla biten från navelsträngen från Leonora. Jag har den bevarad i en linsburk just nu som står bakom fotot på Leonoras minnesbord. Den omedelbara länken mellan mor och barn. Jag tänker mig att jag skall kanske lämna in den till en guldsmed och och få den insmält i guld till ett smycke. Kanske någon som läser detta har ett förslag på vad man kan göra?
  

(2008-09-20)

Dagens datum är den 20:e september 2008. Vår dotter har varit död i 14 månader i övermorgon och idag har vi gjort höstfint vid hennes grav.

Vi åkte till handelsträdgården och köpte ljung, två som var rosa-lila och en som var petroleum-färgad. Den sistnämnda måste ha varit artificiellt färgad på något sätt, men verkligen ett blickfång på ett vackert sätt. Den fanns i olika färger, t o m svart; aldrig sett något liknande.

Leonora är begravd på den gamla delen av kyrkogården där väldigt gamla gravar finns, men så har man gjort en liten ny "barnavdelning" där efter en mur. Det är ett träd, en poppel tror jag, som skiljer vår flickas grav från de andra barnens. Idag när vi ordnade vid graven, var det antagligen ett mormor/morfar- eller farmor/farfar-par som gjorde i ordning vid en av barngravarna. 
Jag kommer ju själv från Ystad i Skåne och flyttade hit upp till Bohuslän för sju år sedan.
När jag sitter där vid graven hör jag plötsligt att paret vid barngraven pratar utpräglad skånska.   Lite senare kom mannen fram och frågade om han kunde ta räfsan efter oss, så han slapp gå och ta en ny. Matte förstod knappt vad han sa pga den grova skånskan. Jag sa "Javisst", och funderade en millisekund på att säga något annat också så att han skulle höra mina skånska "r", så att kanske samtalsämnet "Jaså, ni är också från Skåne"? skulle dyka upp. Men jag sa inget mer. Ibland när man är på kyrkogården har man en känsla av "helighet" i det man förtar sig med när man t ex lugnt och stilla planterar, rensar ogräs, tänder ljusen i lyktorna. Jag ville inte störa det äldre paret därför. Men det kändes skönt att höra någon från mina hemtrakter.


Idag fick jag kontakt med en ung man via ett community. Han hade läst där att jag förlorat mitt barn och han hade också mist sin dotter för ett antal år sedan. Han gav mig en länk; en liten minnesfilm om sin dotter: www.youtube.com/watch?v=cI6ZBJ9rVow
Den är verkligen hjärtskärande och både jag och Matte grät när vi såg den, men den var gjord med en sådan värme.  | 

2008-09-09
 Åh, en sådan tur vi haft!

Igår gick Matte och jag ner till hyresvärdens kontor i ösregnet. Vi var rätt modfällda där vi gick under den åskande och blixtrande himlen. Vi hade ju fått erbjudande om en tvåa centralt i Stenungsund och sett den i lördags. Men så fick vi ett erbjudande till på en trea med två uteplatser i det område som vi var ute efter från början. Vi tänkte att det nog inte var så stor chans att vi skulle få den ändå. Vi vågade inte hoppas på något.

Vi gick på visning till tvåan i lördags. Det blev mest ett konstaterande att där skulle vi nog inte trivas och att vi ändå skulle få flytta därifrån när det blir dags för barn igen. Vi blev inte så sugna trots att jag fått reda på att vi stod på första plats i kön till den.
Som sagt igår gick vi till hyresvärden. Vi var blöta av regnet och uppgivna. Vi sa att vi sett tvåan men den var för liten och så slank det ur oss att vi ville ha trean fast att vi inte ens sett den. Vi stod där och hängde i receptionen i våra våta kläder.

Helt plötsligt säger uthyrerskan:
"Ni får den".
 "Va"!!?? sa vi och förstod först ingenting.
"Ni får lägenheten", upprepade hon.

Vilken lycka! Vi fick skriva på kontrakt meddetsamma och kontrakt till parkeringsplats. Hela ögonblicket kändes hödtidligt; äntligen var det vår tur! Det lönade sig att ligga på och tjata och vara "besvärlig", dyka upp på besök m.m.

I över ett års tid har vi velat komma bort från denna gudsförgätna lägenhet. Egentligen redan innan vår dotter dog här, så ville vi flytta till ett "bra område", för Leonoras skull. Och sedan hon dött har sorgen ekat mellan väggarna här. Jag fick sådan otur med saker och ting sedan vi flyttat in: jag fick två blodproppar i benen och jag fick diabetes, bla. Vi har känt det som att lägenheten för otur med sig. Till slut blir man ju vidskeplig. Och så fick vi avliva ena katten nu i sommar. 
Nu vill vi komma härifrån så snabbt som möjligt, så helskinnade som vi kan.
Vi har naturligtvis fina minnen härifrån också - det var ju här vi bodde med Leonora. Men då hon lämnade jordelivet här, just i denna lägenhet, förmår vi oss inte att trivas här längre.

Hoppas nu den nya lägenheten, som ligger i ett radhus, är början på en ny lycklig era för oss. Idag fick vi se lägenheten för första gången och vi blev så positivt överraskade. Där är en del som måste målas och tapetseras om, men vi tycker om att fixa, så det ser vi bara fram emot.
Och så är där två uteplatser, en på vardera sida om huset. Jag drömmer om att få plantera lite och göra fint.

Just nu känns det som lyckan ler mot oss - ÄNTLIGEN skall vi få komma till ett nytt hem där vi skall bygga ett nytt tryggt bo. 

2008-09-03




 
Dagens datum är den 3:e september 2008. Min lilla flicka hade varit 17 månader gammal och mitt liv hade sett helt annorlunda ut ifall hon levde. Jag undrar så hur Leonora hade sett ut, hurdana kläder hon hade haft, vilken mat hon hade tyckt om, vilka lekar hon tyckt bäst om och hur hon pratat.

Jag läste igår en intervju och artikel om Åsa Jinder om deras barnlöshet i tidningen Amelia. När man kommit en bit in i texten, förstår man att hon inte alls är barnlös. Hon har två stora barn. Barnlösheten gällde hennes liv med sin nuvarande partner, som hon alltså inte fått några barn med.
Jag blev rätt sur. Där har människan två levande barn medan rubriken för artikeln trumpetar ut hur livet förstörts pga barnlöshet. Otacksamma människa, tänker jag. Två levande barn!

Många gånger tänker jag att jag borde skaffat barn tidigare i mitt liv. Jag är nu 33 år gammal och det dröjer innan vi kan skaffa ett småsyskon till Leonora, pga olika skäl. Jag vet inte om det är åldersnoja, men det känns som jag inte har hur lång tid på mig som helst. Att åren rinner iväg innan man hinner blinka.
Först måste jag gå ner kraftigt i vikt innan en graviditet kan bli aktuell. Det har med min diabetes att göra. Det har läkarna sagt, så det är inte enbart min fåfänga.
Jag blev ju gravid fyra månader efter att Leonora dött, men fick missfall i åttonde veckan. Det började med en blodfläck i trosorna. Jag pratade med min barnmorska och frågade om det var olämpligt att jag gick på min ridlektion. Hon sa att det var nog nyttigt för mig att komma iväg på ridningen, rent psykiskt. Ridningen i höstas var det som gjorde att jag inte totalt klappade ihop av sorg efter Leonora.
Så jag gick iväg på ridlektionen. Och blödde mer efteråt. Ingen kan ju säga ifall jag inte ridit hur det hade gått då. Kanske missfallet redan var på gång. Första blödningen kom på en måndag och missfallet fick jag på söndagen.
Jag tänker nu i alla fall, att hade jag struntat att fortsätta rida, så kanske vi redan nu åter haft en liten bebis i våra armar. Jag kanske hade kunnat häva missfallet om jag stannat hemma istället. Det kan ingen svara på, därför det går ej att säga säkert.
Jag tror det ligger mycket i att så fort som möjligt skaffa barn efter man förlorat ett.  Att tvingas vänta är tortyr. Jag vill också vara gravid igen, vänta på en liten bebis som åter igen skall uppta hela vår uppmärksamhet och vardag.
Det finns inget mer underbart än att få barn. Det är det absolut det bästa jag varit med om i mitt liv. Det slår alla upplevelser jag någonsin haft. Att få barn är det största man kan vara med om. Men att förlora sitt barn är dessvärre också stort och tar upp hela ens vardag. Jag undrar om jag någonsin kommer hämta mig.
Jag tror bara ett nytt barn, ett nytt mirakel kan få mig att komma tillbaka. Jag är inte den jag var förr. Först blev jag mamma och levde med Leonora ett halvår. Sedan den fruktansvärda chocken att hitta henne död i sängen och den nattsvarta sorgen därefter. Det känns som jag åldrats tusen år på väldigt kort tid.
 
Att ha fått smaka på hur det är att få vara mamma under ett halvårs tid, gör att jag inte kan tänka mig ett liv utan barn. Det känns meningslöst utan. Jag kan lätt skriva under på att meningen med livet ÄR att få barn. Men också att få se dem växa upp och utvecklas. Och att man överlever dem själv.

Lilla Leonora, vart är du nu, har du det bra? Jag saknar dig så, min lilla flicka! Jag kan inte sluta hoppas på att vi skall få återse varandra. Du är det bästa som har hänt mig. Jag gråter nu. Jag saknar din underbara doft, jag saknar att få ta hand om dig. Jag saknar att få byta dina blöjor. Jag saknar att se ditt strålande leende, höra ditt bubblande skratt. Jag saknar att få sjunga vaggvisor för dig, få mata dig, bära dig i bärsjalen. Jag är tom utan dig. Du kommer alltid att fattas mig. Det gör så ont utan dig. Min vackraste lilla dotter!

(2008-08-25)
 

Jag är så ledsen. I någon veckas tid har jag liksom haft ett uppehåll i sorgen till Leonora. Det har kännts skumt, för då känns hon långt borta. Det var som någon här på Familjeliv skrev på sin presentation, att då man sörjer som starkast, då känns det änglabarnet närmare.

Allt känns hopplöst just nu. Har fattat att Leonora inte kommer tillbaka. Ett par gånger har jag nästan trott det, bara man hoppas tillräckligt mycket. Men det gör hon inte. Samtidigt som jag undrar så hur det är där på Andra Sidan. Det är väl inte konstigt att jag undrar det - mitt barn är ju där! Tanken på att jag själv vill hamna där tidigare än det kanske är tänkt, dyker upp då och då några gånger varje dag.

Känns inte som det finns mer kvar för mig här, att leva för. Om jag bara fick någon slags tecken på hur jag skall göra. Det är dödläge nu. Livet väntar ut mig. Något drastiskt måste hända, för att jag skall gå vidare antingen på det ena eller det andra sättet.
Men Matte då, säger någon. Ja, jag är bara en börda för honom känns det som. Och det blir väl aldrig av att vi gifter oss av olika anledningar, så där har jag heller inget att se fram emot.
Jag lever kvar tack vare konstgjord andning på något sätt. Hur kunde mitt liv gå så totalt åt helvete?

Idag skall jag till min psykiater. Har inte träffat honom på en månad nu, för han har haft semester. Brukar må lite bättre när jag varit hos honom.

(2008-08-21)

*Suck*  Vi fick helt enkelt inte lägenheten. Vi hade köplats nummer 2, men den som fick den hade varit i kö i 15 år (vi i 7 år, man tillgodogör sig de år man bott inom bostadsbolaget).
Jag påpekade att man sagt att man verkligen skulle ta i beaktning att vår dotter dött, att vi vantrivs i lägenheten. Då menade uthyrerskan att de kunde de göra om lägenheten stod mellan några som stått i kö samma tid, så då hade våra skäl övervägt.

Men nu var det någon som bott inom bostadsbolaget 15 år som fick den underbara lägenheten. Jag menade att då kommer vi ju aldrig bort från det området vi bor nu i, förr det kommer alltid finnas någon som bott längre än oss som också vill bo i ett attraktivare område.
Hon sa också att köplatstiden kunde inte modereras, för den var datorstyrd. Det tror jag så mkt jag vill på.

Nej, nu känns det som jag åkt ner i ett djupt hål bara och är jävligt ledsen

(2008-08-20)

Fy fan, vad jag är arg!

I måndags sa uthyrerskan på bostadsbolaget att jag skulle ringa idag så sent som möjligt mellan 15.00-16.00.

Jag ringer lite efter 15.45 och möts av en telefonsvarare som säger att personen man sökt är på sammanträde och återkommer kl 16.00. Jag ringer och ringer som en galning ändå till hennes nummer för kanske, kanske kommer hon tillbaka innan.

Efter en stund är det en annan kvinna som svarar - och berättar att uthyrerskan gått hem för dagen och återkommer i morgon.
Som om uthyrerskan inte visste i måndags att det var ett sammanträde idag, och i annat fall kunde hon ju varit schysst att ringa upp oss.

Jag har varit så stressad, nervös och illamående hela dagen inför att få beskedet. Det blev ett mega-antiklimax när jag fick veta att hon gått för dagen. Jag är så jävla sur.

Känns som vi kommer få ett "nej" imorgon... I november sa hon att de verkligen skulle ta i beaktning att vi ville bort från lägenheten för att vår dotter dött här. Vi har inte sett av någon sådan beaktning än, alls.

Jag kommer ringa upp henne imorgon så fort jag vaknar; och om vi inte får lägenheten, gtänker jag ifrågasätta detta på flera punkter

2008-08-18

Skrev den här texten till en kompis och har redigerat om det lite, orkade inte skriva om allt igen i bloggen. Handlar om den svåra jakten på ny lägenhet.


Vi knatade upp till hyresvärden och bad att få prata med uthyraren. Hon kom efter fem minuter och jag kände igen henne som den kvinnan vi pratat med i november när vi berättade om situationen, att vi vantrivs i lägenheten för att vår dotter dog där, mm. Då i november sa hon att man verkligen skulle ta i beaktning det tragiska vi råkat ut för, men den gången trodde jag att hon bara var någon slags receptionist, som i sin tur skulle förmedla till någon uthyrare.

Okej, så det var kvinnan vi träffat tidigare. Nu hör det till saken att Mattes föräldrar bott på samma gata som den här kvinnan, och de var ju på henne om den förra lägenheten vi sökte som varit Mattes farmors. Då var det att "hon skulle se vad hon kunde göra", men som bekant fick vi ju inte den lägenheten.

Härom dagen ringde jag och sa att vi tittat på den nya lägenheten och att vi blev så förtjusta i den. Fick reda på att vi var nummer två i kön. "Ring i början på nästa vecka", var beskedet och idag gick vi till hyresvärdens kontor.

Idag pratade hon inte om att någon stod först i kön, utan ville vi skulle höra av oss på onsdag eftermiddag mellan 15-16 för det datumet går ansökningstiden ut. Det var viktigt att vi hörde av oss sent på dagen, "så att alla som ville söka lägenheten fick en chans in i det sista". Okej. Men hon sa INGET om att någon stod före oss i kön, som hon sagt häromdagen i telefon.

Det finns alltså ett minimalt litet hopp. Men det jag inte gillade, var att hon flackade med blicken och knappt vågade se oss i ögonen och sådan var hon inte i november. Jag påpekade igen att vi måste bort från vår lägenhet, för att vi inte står ut. Och då sa hon: "Ja, jag vet ju vad ni har...råkat..ut...f-, nu skall vi se här" och så tittade hon på datorn men fick inget konkret sagt.
Förmodligen kommer beskedet på onsdag bli att vi inte får lägenheten. Fast man kanske skulle ta och gå upp där på onsdag istället för att ringa.

2008-08-09) Det blev bara för mycket att min katt Aloette fick avlivas tre dagar efter årsdagen av Leonoras bortgång för två veckor sedan.
Jag kunde inte sörja bägge två så jag har sörjt katten enbart intensivt. Hon var mycket en symbol kring att jag blev förälder, då jag fick henne när jag väntade barn (Leonora). 
Vi begravde Aloette i skogen i en papplåda som vi bäddade i. Det tragiska är att nu känns nästan kattens grav mer personlig då hennes kropp faktiskt ligger under jorden, medan min bebis blev kremerad.

Vi valde kremering av Leonora för jag var rädd jag skulle få skräcktankar och vanföreställningar med mitt redan sköra psyke, om vi hade kistbegravning (förmultning, nedbrytningsprocess, maskar osv). Matte ville till en början att vi skulle ha kistbegravning, men jag klarade inte av tanken på att mitt barn skulle grävas ner i jorden och att det skulle hända hemska saker med hennes kropp.

Matte och jag la själva ner urnan i hålet som kyrkogårdsvaktmästaren grävt upp. Jag trodde det skulle vara jätteotäckt att se och hålla i urnan, men det var det faktiskt inte. Min mamma som förlorade bägge sina föräldrar, mina morföräldrar, när hon var 21 år, har alltid berättat hur hemskt det var att se urnorna. Men jag måste på något sätt vant mig vid tanken. Jag var beredd att se kvarlevorna i form av en urna.

Jag vill inte att Leonoras grav skall kännas opersonlig! Jag vaktar graven som en hök och det är bara jag och Matte som får göra i ordning där har vi sagt. Men jag undrar ibland hur det hade varit om vi hade haft kistbegravning ändå. Man kanske hade vant sig vid tanken. För nu är det som är gjort redan gjort; det går inte att ändra på. Men börjar undra om jag valde rätt..

Det är ju så tokigt egentligen: mitt i all chocken efter att man förlorat sitt barn skall man besluta i viktiga frågor som begravning, val av jordfästning, mm. Man har liksom ingen betänketid. Aska är som vilken aska som helst, funderar jag.

Jag känner att jag hade behövt prata med min psykiater om detta, fast han är på semester nu och en tid framöver. Det är tankar som är svåra att hantera; gjorde jag rätt? Och hur skall jag komma till ro med det som redan är gjort?

Leonora befinner sig på Andra Sidan tillsammans med katten. Det är jag övertygad om. Det är inte det jag oroar mig för, utan just om vi valde rätt med min dotters kvarlevor.
Jag går runt med ett slags illamående kring de här tankarna. Det är svårt

2008-07-22 13:49
Idag, tisdagen den 22:a juli, är det exakt ett år sedan vi hittade vår lilla flicka Leonora död i sängen. Klockslaget var 17.42, det vet vi för det var då vi ringde ambulansen, har vi fått veta. Men exakt när hon dog, vet vi inte. Hon dog i sömnen, tror man.



Det var Matte som hittade henne. Jag kommer aldrig glömma hans vrål och skrik. Hon hade ju dessutom börjat blåna på magen. Hon hade legat och sovit i sin blöja bara.
När Matte skrek rusade jag in till barnkammaren och fick se medetsamma att något inte stod rätt till. Leonora såg helt förändrad ut.
"Vi måste ringa ambulans"! skrek jag och fick fatt i telefonen och slog 112. De svarade på SOS och jag skrek "Mitt barn kan inte andas"!!!

Det var som vilken dag som helst. Vi hade lagt henne för att sova lite. Vi skulle nu väcka henne för att hon skulle få mat. Sedan var det tänkt att vi skulle gå ut på en promenad, när det slutat regna.

Jag både förstod och inte att hon var död. Genom SOS:s instruktionerr försökte jag återuppliva henne, men det var alldelels för sent.
Jag skrek: "Hon är kall på huvudet, men varm på magen, varför det"???
"Jag vet inte", sa SOS-mannen. "Fortsätt trycka på hennes bröst och andas in i hennes mun", instruerade han mig.
Jag förstår nu i efterhand att han gjorde allt för att hålla mig sysslesatt tills ambulanspersonalen kom.

Ambulanspersonalen kom och de höll på med sina anropningstelefoner och angav koder. Leonora fick åka i en ambulans och Matte och jag i en annan. Det var den värsta färd jag någonsin åkt. Matte grät häftigt och jag bara satt och rabblade "Gode Gud låt henne ingte vara död, gode Gud låt henne inte vara död".

Vi blev emottagna på Barnsjukhuset i Göteborg, Östra. Leonoras ambulans hade kommit fram först. När vi steg ur våran blev vi emottagna av en äldre dam med vitt hår, Jutta. Hon var väldigt varm i sin utstrålning. Vi frågade var vår dotter och då sa Jutta att vi skulle gå in och sätta oss i ett rum. När vi kom in såg vi uppdukade saftglas och en tillbringare med röd saft i. Vi andades häftigt och Jutta sa att snart skulle läkaren komma.

När läkaren kom och satte sig och fick yttra de fasansfulla orden: "Tyvärr har er dotter avlidit", rämnade allting för mig. Jag hoppade upp ur soffan och hoppade jämfota på golvet och skrek "Ne, nej, det får inte vara sant! Nej nej!". Matte höll om mig hårt och vi grät och klamrade fast oss vid varann där på golvet. Vårdpersonalen, läkaren och Jutta lät oss vara ett litet tag.

Det var en mardröm utan dess like.

Sedan kom ambulanspersonalen in med Leonora och vi fick sitta med henne. Matte höll henne först, men jag vågade inte riktigt. Jag tyckte nästan det var jobbigt när jag tittade på henne och jag kände mig nästan arg på något oförklarligt sätt. Jag ville att de skulle plocka undan henne, så man inte stod inför det hemska faktumet att hon hade dött.

Oj, oj. Vi var kvar några timmar där på Barnsjukhuset. Jag ville träffa en präst, men det kom en manlig diakon istället. Jag ville vi skulle be tillsammans och vi knäppte våra händer och bad tillsammans att Leonora skulle få det bra på andra sidan. Sedan välsignade han henne. Det kändes viktigt för mig.

Jag fick lugnande tabletter, Atarax, som några från psykiatriska avdelningen lämnade, men frågan var om de hade så stor effekt. Jag låg och vred mig i soffan och Jutta pratade med oss och berättade att man trodde att det var plötslig spädbarnsdöd som Leonora dött av.
Jutta berättade också att hon förlorat två barn.
Det blev många kramar. Jutta kramade om mig och sa mitt i alltihop att jag hade vackra ögon, minns jag. Vi stod utanför ambulansintaget och i periferin hörde Jutta och jag att en pappa skällde på sitt barn.
"Hör du"? sa Jutta. "Han skulle bara veta vad som kan hända".

När det var dags att gå, fick jag hålla i min döda dotter för sista gången. Det var ofattbart. Hon som för bara ett antal timmar sedan suttit och skrattat åt mig i soffan i vardagsrummet. Jag fick lägga henne i en trävagga med ett broderat täcke över, där det stod "Sov gott".
"Jag skall ta hand om Leonora. Ni behöver inte vara oroliga", sa Jutta. Sedan gick vi ut i spöregnet. "Änglarna gråter", sa Jutta till Mattes föräldrar som också kommit.


Nu har det gått ett år. Ett helt år. Det har både gått snabbt och samtidigt som det känns som det var igår, känns det längesedan. Jag har i princip bara legat i sängen och ätit godis i ett års tid, förutom ett par undantag när vi var i Rom i september och när jag red på hästar i november-december. Jag har samlat på mig ganska mycket övervikt och det är åt skogen med min diabetes.

För någon halvtimme sedan kom posten med ett Nallebud. Jag och Matte har gått i samtalsgrupp tillsammans med andra föräldrar som förlorat barn under våren. De tillsammans skickade en liten nalle med änglavingar nu till den här svåra dagen. Vi blev jätteglada! Vi har satt den på Leonoras minnesbord.:)

2008-05-18 21:51








Nu känner jag att det är dags att skriva igen. Det var ett tag sedan sist jag skrev om vår sorg efter Leonora, närmare bestämt i samband med hennes födelsedag i februari.
Nu är det maj månad och i slutet av juli väntar vi årsdagen då vår dotter somnade in för alltid.

Jag har varit mycket trött under våren och haft sömnproblem. I februari mådde jag så dåligt att jag gjorde ett halvhjärtat självmordsförsök då jag svalde en mängd sömnmedicin. Jag ville så gärna att Leonora skulle komma och möta mig om jag dog. Men jag ringde Matte som var på jobbet och berättade vad jag gjort, och han ringde ambulans som kom och hämtade mig. Jag fick ta medicinskt kol väl inne på intensiven. Matte kom några timmar senare och förvånansvärt nog fick jag åka hem samma dag. Fick höra sedan av min läkare att man sett det som en "impulshandling".

Under våren har Matte och jag gått i samtalsgrupp och fått träffa andra föräldrar som förlorat barn. Det är Spädbarnsfonden som har hållt i de här träffarna. Det har bitvis varit jobbigt att gå och prata på det sättet, samtidigt som jag förstår att det har varit en viktig del i sorgebearbetningen att just få prata, höra andra och TRÄFFA andra som varit med om den fruktansvärt ofattbara att förlora sitt barn. Nu när träffarna är över känns det tomt, men vi skall ha en återträff i höst.

Jag kommer aldrig att finna mig i tanken att vår dotter bara rycktes ur händerna på oss så plötsligt. Det är fortfarande med fasa jag kommer ihåg det ögonblick när vi hittade Leonora död i sängen och hela scenariot som spelades upp med ambulansmän, sjukhus och läkarens besked: "Tyvärr har er dotter avlidit".
Vi blev väl omhändertagna, det har vi blivit hela tiden. All kontakt vi haft med vården och Försäkringskassan har flutit på bra. Men jag minns allt med ett sorts illamående och nattsvart sorg. Jag undrar hur jag överhuvudtaget skall orka fortsätta. Sommaren står för dörren och jag är rädd att något nytt fruktansvärt skall hända den här sommaren. Jag går och kollar hela tiden om Matte andas när han sover, om katterna andas. Är så himla rädd att min tillvaro skall gå i tusen bitar igen. Kan inte slappna av, samtidigt som jag är så trött.

Leonoras rum står oförändrat, vi har inte plockat undan någonting och kommer inte göra det förrän vi flyttar. Vi sköter hennes grav, tänder gravljusen och kommer med nya blommor. Matte och jag pratar mycket om Leonora, hon kommer in i alla möjliga samtalsämnen vi har, hon finns med hela tiden och tiden hos levde och hennes födsel minns vi med stor glädje. Desto värre är det att hon så plötsligt dog. Vi kände verkligen att vi fått det bästa av allt; vår lilla dotter. Vår familjebildning låg verkligen i sin vagga och framtiden var ljus och oändlig och ett stort glädjerus.
Och jag var så stolt. Inte bara för Leonora som bebis, utan för mig själv. Att jag blivit mamma, det största av allt. Att jag och Matte fått ett kärleksbarn ihop, hur bra det var för vår relation. Det kändes som man vunnit högsta vinsten.

I april var jag inlagd på psyket för mina sömnstörningar och depressionen som kommit mitt i sorgen. Jag var bara inlagd ett par dagar, för jag stod inte ut i miljön, jag fick komma hem. De kritvita väggarna i mitt ensliga rum gjorde att jag ENBART kunde tänka på Leonoras död och jag bara grät där. Jag var otroligt tacksam över att komma hem.
Men vi trivs inte i lägenheten. Det var ändå här det hände, här som Leonora dog. Vi orkar för det mesta inte hålla städat, rummen gror igen. Vi lagar mat, men ofta äter vi samma maträtt i flera dagar för vi orkar inte komma på något nytt för varje dag. Vi diskar oftast i samband med att ny mat skall lagas, och sen står disken tills det blir ett jätteberg som ingen orkar ta itu med.
Vi har börjat gå i naturen igen, efter att jag legat i sängen hela vintern och våren. Min diabetes har förvärrats och har samlat på mig övervikt som inte gör sockret bättre, det är en ond cirkel. Det gör att det inte är läge att skaffa ett nytt barn än.

Jag känner mig extra fäst vid Matte. Han har stått vid min sida hela tiden och vi har bägge genomlevt det värsta av det värsta, tillsammans. Mitt i allt det hemska har min kärlek till honom vuxit sig ännu starkare. Jag känner verkligen hur vi är menade för varann i en ÄNNU högre mening än vad jag gjort innan. Jag kämpar för hans skull också; vi måste klara det här både en och en och tillsammans. Vi har sett varandra som lyckligast och när vi var och en varit som mest nere - ytterlighet mot ytterlighet. Vi har varit tillsammans i sju år nu och jag vill inget annat än att dela resten av mitt liv med Matte. Det är det jag lever för nu.

Tisdagen 5:e februari 2008

Idag är det Leonoras födelsedag och denna dagen för exakt ett år sedan, är den lyckligaste dagen i mitt liv - jag blev mamma, det mest fantastiska man kan vara med om.

Bland det mest hemska är dock att förlora sitt barn. Sedan jag skrev sist har jag mått mycket dåligt. Man misstänkte ett tag att missfallet jag fick i december var en mola/druvbörd. Det var oerhört nedslående att veta att jag kanske skulle få ett graviditetsförbud. Graviditetshormonerna vägrade att lämna kroppen trots att tiden gick efter missfallet. Det var först igår som jag äntligen fick ett negativt graviditetstest från gynekologmottagningen.

Psykiskt har jag varit helt förstörd sedan julafton. Jag sörjer mitt barn oerhört. Vissa dagar har varit så svåra att jag inte orkat vara vaken, utan sövt ner mig med sömntabletter, det har varit det enda sättet att stå ut. Jag har kommit in i en depression mitt i sorgen. Tankar att ta mitt eget liv har funnits med där också, när jag varit som mest ledsen. Jag har en fix idé om att om jag dör så kommer
min lilla Leonora och möter mig.
Jag får hjälp från psykiatrin och de har varit ett fint stöd. de har gjort hembesök och jag har blivit erbjuden att få bli inlagd om mina tankar blir för svåra.

För exakt ett år sedan, kl 22.15 på kvällen kom min lilla dotter ut genom kejsarsnitt. När jag vaknade upp ur narkosen var jag världens lyckligaste och på natten kunde jag knappt sova så glad jag var över vår lilla bebis. När jag höll i henne tänkte jag att aldrig skulle nåt ont få hända min lilla flicka. Hon var det vackraste jag någonsin sett. Min lilla Bebis som jag haft i magen i nio månader var
äntligen framme.

Hon fick aldrig fira sin ettårsdag. Hon somnade in i sin säng, knappt ett halvår gammal. Tänk om jag hade vetat för ett år sedan när hon föddes, att jag ett år senare skulle sitta förstörd av sorg och skriva detta.
Livet kan verkligen vara grymt mot en.
Men jag är glad för den lilla tid hon fick vara med oss. Vi var så lyckliga vår lilla familj och tyckte att vi fått det bästa av allt.

Grattis Leonora, jag hade så gärna velat köpa riktiga födelsedagspresenter till dig

2008-01-07 19:52:47:
Första julen efter att man förlorat ett barn...

Jag är glad jul och nyår är över, för det var inte lätt. Många tårar har jag fällt och härom natten grät jag så mycket att ögonlocken svullnat upp när jag vaknade på morgonen.

Vi hade hört att de som förlorat barn tänder ett ljus klockan 15.00 på julafton och så gjorde också vi. Vi tände det på minnes-/skötbordet inne i Leonoras rum och bar in det i vardagsrummet när Matte och jag skulle se på Kalle Anka, så att Leonora på något sätt fick vara med.
Det kan tyckas vara en märkligt vald tid, klockan 15.00 på julafton, när alla, speciellt barnfamiljer skall se Kalle Anka. Men det är en fin gest och ger verkligen en stund för eftertanke.
Dagen före hade vi åkt upp på kyrkogården för att tända gravljusen i lyktorna så att de skulle lysa hela julen. Vi köpte sk femdagarsljus. Efter Kalle Anka och när vi druckit lite glögg, åkte till kyrkogården igen och hade med en marshall som vi tände. Det blåste och regnade och lågan blåste ut hela tiden, men tills slut fick det brinna. Sedan åt vi julmiddag hos Mattes föräldrar i lugn och ro.






Så kom nyår och vi firade det själva, Matte och jag. Jag har fått en del komplikationer av missfallet jag fick några veckor före jul, och var trött nästan hela nyårsafton.
Tolvslaget valde vi att fira uppe vid Leonoras grav. Vi ville vara "nära" henne och vi tände massor av tomtebloss och pratade med henne och beskrev fyrverkerierna på himlen som vi önskade att hon kunde fått sett i verkligheten. I verkligheten med oss.. Vi hade med oss pommac och hällde runtom graven för att önska vår Bebis gott nytt år. Kyrkklockan på kyrkogården brukar inte ringa annars, men nu på nyårsafton var det en rejäl klockringning som gjorde att det kändes extra i bröstet när vi tänkte på det vi fått genomgå och vad det nya året skall tillföra oss. Himlen exploderade i färggranna raketer och vi hällde ännu mera pommac på lilla Leonoras grav. Vi var upprymda, glada och ledsna samtidigt, kramades och sade att vi älskar varann. Vid gravplatsen var det ljust; vi hade tänt en stor festmarshall, lyktorna lyste och vi hade det hur absurt det än låter, ganska mysigt i den bitande kylan.

Jag måste tacka alla er som har skrivit till mig. Det är ett STORT stöd jag har fått av er, och det betyder väldigt mycket. Både jag och Matte läser och vi är tacksamma bägge två för den fina omtanke vi har fått av er som läst. Tack allihop!

2007-11-14 21:26:09:
Tack alla underbara ni som skriver till mig. Jag läser allt och tar till mig det ni säger.
Jag har haft ett par verkligt tuffa dagar det sista, där jag verkligen inte sett mening med någonting, för hur kan det bara vara så orättvisst? Att det är så mörkt gör inte saken lättare.

Men så kom jag på en sak som fått mig att leva upp lite. Jag vet inte varför men jag har fått en så plötslig lust att rida på hästar!
Jag red när jag var i 10-års åldern och min favorithäst hette faktiskt Leonora, så det är därav mitt barns namn kommer.

Jag har inte ridit sedan dess egentligen och har glömt allt, men nu sen jag kom på det här så känns saker mycket lättare. Jag håller på att kolla upp ridhus och möjligheter till lektioner just nu och jag känner mig faktiskt förväntansfull.

Igår var jag med om en konstig sak, jag måste berätta. Jag och Matte var och handlade i en mataffär och vi stod i kö för att betala. Då hör jag en bebis skrika.. och det lät nästan som Leonoras gråt gjorde. Jag blev ledsen och sa till Matte att jag skulle gå utanför och stå där tills han hade betalat och packat i varorna. Då börjar det hugga i ljumsken på mig precis som det gjorde i början av min graviditet med Leonora.
Jag bara menar; tänk om psyket kan spela en sådana spratt att barnagråten kan framkalla sådana fysiska känslor! Samtidigt blev jag glad.. Jag kan inte förklara. Det kändes så beblandat att höra en bebis med så likt skrik som min lilla dotter hade.

Men jag vill berätta för er alla som följt mig att just nu känns det bättre sedan jag kom på det här med hästarna. Hoppas jag nu får nån bukt på det och får komma och rida snart.. för Gud vad jag behöver dels pyssla om, och dels t ex komma utanför och känna att jag har kontakt med djur och natur.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-11-22 14:33:32:


I tisdags var jag på min första ridlektion (på 20 år). Innan var jag rädd och nervös; tänk om jag skulle bli biten, avkastad eller att det bara skulle gå åt skogen. Men det var det mest underbara jag upplevt på länge! Meddetsamma jag kom in i stallet blev jag lugn och all nervositet var som bortblåst.
Jag fick en snäll häst som hette Andvari. Jag fick höra att de satte 4-åringar på honom, så då kan ni förstå att han var snäll. Jag fick rykta och borsta honom, kratsa hovarna och så fick jag hjälp med att sätta på sadel och betsel och träns.
Man tror att man skall ha glömt allt man lärt sig efter 20 år, men det var lite som med cykling. Jag kom ihåg mycket och när lektionen var klar sa ridläraren att det gick suveränt för mig och hon hade trott att hon skulle få rycka in hela tiden, men jag hade t o m klarat något som hette framdelsvändning (att hästen roterar runt kan man säga) utan hjälp.

Islandshästar springer i något som heter tölt, som varken är skritt eller trav. Tror det kallas passgång också. Jag fick igång hästen Andvari i tölt och det var som att glida fram, och det gick ganska fort. Kan ni tänka er, jag kände lycka! Jag hade ett leende på munnen hela tiden, för jag var så oerhört glad!
Nästa gång får jag nog inte ha samma häst, men de andra hästarna verkade också snälla. Det viktigaste med allt var att jag kände sådan kontakt med djuret och att vi var samspelta. Det kändes så oerhört bra!

Idag är det exakt fyra månader sedan Leonora lämnade oss. Den mest hemska dagen i mitt liv. Jag känner fortfarande att hon är med oss, hon är vår lilla ängel med riktiga vingar som vakar över oss och ger oss tur. Jag kände att jag hade hennes välsignelse med ridningen och varenda gång jag kände mig något tveksam, så såg jag hennes leende framför mig, så gick allt bra.
Vi har kvar hennes rum som det var när hon lämnade oss. Det finns ingen anledning att stressa på med att få bort de sakerna. Vi vet ju redan att hon lämnat jordeytan ändå.

Det känns hemskt tungt nu, som om jag inte hade någon framtid alls. Jag sitter här och vet inte ens om jag orkar skriva, för det kommer väl ändå inget vettigt ur mig som det är nu. Allt känns hopplöst och meningslöst. Jag saknar min lilla flicka så.. Varför kunde hon inte få stanna med oss? Precis som "alla" andra barn?

I helgen, till Allhelgona, var vi på något mycket vackert i alla fall. Det var Spädbarnsfonden som hade minnesstund i en kyrka för föräldrar och anhöriga till barn som gått bort.
Höjdpunkten på minnesstunden var när namnen på alla barn som dött, lästes upp samtidigt som ett ljus tändes; ett för varje barn. Man hade en stor, platt ljushållare i trä som ljusen sattes fast i. Éfteråt sjöng kören. Då kom tårarna. Man hade suttit på spänn tills Leonoras namn skulle läsas upp och sen slappnade man av. När musiken och de vackra rösterna sen fyllde kyrkan, så kände jag att Leonora var så nära mig, men ändå så långt borta.
Det var väldigt positivt att familjerna som kom till minnesstunden, hade sina barn med sig. Det ingav hopp på något sätt.
Osynliga band knöts emellan oss alla som var där; alla har genomgått samma fruktansvärda sak; att förlora sitt barn.
Efteråt bjöds vi in till församlingshemmet där man dukat upp med många sorters goda kakor, bullar och tårtbitar. Vi stannade inte så länge; vi ville tillbaka till vår kyrkogård och tända på Leonoras grav. Det blev verkligen ett vackert blickfång. Vi tände förutom de två gravlyktorna, fem stycken marshaller. Någon kanske tycker det var överdrivet, men vi kan inte nog uttrycka vår sorg, jag och Matte. Vi såg på håll sen att många stannade till vid graven och tittade. Leonora var vacker i livet, och så är även hennes viloplats.


Men nu har jag kommit i en väldigt ledsam fas. Jag vet inte riktigt vad jag skall ta mig till. Jag längtar oerhört mycket efter att få ett nytt barn. Har ett stort behov att "få ta hand om", även om jag knappt nu kan ta hand om mig själv känns det som. Kroppen skriker efter att få bli gravid, samtidigt som sorgen efter min lilla bebis tär mig in i benmärgen.

Somliga dagar kan jag ha storslagna planer på hur jag vill att Matte och jag skall bygga upp vår framtid, för att andra dagar bara gripas av den Totala Hopplös- och Meningslösheten. Jag försöker intala mig själv att jag har åtminstone en ANLEDNING att vara ledsen, men.. ändå.
Detta J*VLA "ändå".

Nu fortfarande ibland, kan jag drabbas av att jag inte kan förstå vad som hänt. Hur kunde hon bara försvinna? Hon, min lilla flicka, som jag haft i magen så länge, bara borta. BORTA. Det är som att hugga bort en kroppsdel. En tom barnkammare. En vagn som står och bara.. står i förrådet. Hennes lilla rosa potta hon aldrig fick lära sig att använda. Hennes leksaker som vi samlat på hennes rum. Allt bara gapar tomhet, meningslöshet.

Varför skulle jag av alla människor drabbas av detta?
Jag är inte ensam om detta, det vet jag. Jag kan förhoppningsvis bli gravid på nytt och allt går bra.. Men en ny bebis känns så långt borta. Först skall man bli gravid och sen ett långt havandeskap som i mitt fall kanske inte är så enkelt med diabetes bla. Och skräcken över att det kan hända igen.... Statistiken talar emot det, men sen har vi lagen om alltings jävlighet.

2007-10-09 19:05:00:


I fredags när min dotter Leonora skulle fyllt åtta månader om hon levt, kom gravstenen på plats. Vi hade fått besked om att stenen skulle komma den veckan, men på fredagen var Matte dålig. Han mådde illa, var yr och kunde inte komma upp ur sängen. Vi hade gått dit nästan varje dag och mer eller mindre gett upp hoppet om att gravstenen skulle komma på plats på utsatt tid.

På lördagen var det min tur; jag var yr och trött och kunde liksom inte piggna till. Jag kände det som att jag inte hade något att leva för. Men så drog Matte iväg mig och vi promenerade iväg till kyrkogården och redan på håll såg vi att den vita gravstenen med duvan ovanpå, hade kommit!
Vi blev så glada!

Stenen har för mig varit en symbol och en tillflykt i tanken som jag kunnat finna ro hos. När jag mått extra dåligt, speciellt nät jag tänkt på hur vi hittade lilla bebisen i sängen livlös, så har jag kunnat se stenen framför mig och kunnat lugna ner mig, hur konstigt det än låter. Att den kommit på plats känns skönt. Många kanske tror att då blir man extra ledsen, när man ser stenen med namn och allt, men när vi är på kyrkogården är vi inte störtledsna. Det är skönt att kratta och göra i ordning, det är som terapi.
Vi har sagt till anhöriga också om att det är bara Matte och jag som skall sköta graven. Jag tror det är viktigt för oss; det var vår bebis och nu tar vi hand om henne fast på ett annat sätt.

Under den tid som gått sedan vi beställde gravstenen, har vi planerat mycket över hur vi vill ha det på kyrkogården. Vi bestämde att vi ville ha rosor liksom bakom stenen som kan omsluta den. Idag åkte vi till ett ställe som är specialiserade på just rosor och fick tag i en engelsk sort som doftar, är ljust ljust rosa och är liksom runda. Riktiga stillebenrosor; jag tänker mig gamla holländska målningar med rosenvaser, rundade blommor som doftar underbart. De blommar från veckan före midsommar tills frosten kommer, så det kommer vara blommor där hela somrarna. Mannen som jobbade på handelsträdgården var hjälpsam och berättade exakt hur vi skulle plantera och beskära dem sen i april månad och vi förklarade att det var till kyrkogården.

Och så vill vi flytta. Redan före det här hände, så tänkte vi att vi skulle flytta. Vi ville flytta någonstans där det skulle vara bra för Leonora att växa upp.
Nu vill vi flytta ifrån den här lägenheten för att vi är dödligt trötta på den, speciellt sedan vi miste Leonora. Väggarna andas bara saknad och vi har bott här så länge ändå. Helst vill vi flytta till ett hus, så man kan ha trädgård. Nästa gång vill jag köpa rosor till ett hus...


Lördagen den 27:e oktober 2007

Idag är det tre månader sedan jag skapade den förra tråden och det har gått ungefär lika lång tid sedan min lilla bebis somnade in i sin säng. Livet känns svårt. Vissa dagar är bättre, men så finns det dagar som är värre också.
Härom veckan åkte vi till Ullared för att köpa gravljus och marshaller. Vi fyllde hela botten på vagnen med de här ljusen. Däremot var jag inte beredd på att se alla julsaker på Ge-Kås. Jag fick en chock. Det var den här julen som skulle bli Leonoras första. Jag fasar inför julen. Mitt bland allt glitter, tomtar och ljusstakar kom jag i ett sådant där tillstånd att jag kunde brista i gråt när som helst. Inte blev det bättre när jag av en händelse såg det gigantiska napp-utbudet de hade på en vägg där i Ullared.

Jag är jätterädd för julen. Förra året satt jag med min runda mage i min röda klänning och var så lycklig; jag hade ju hela livet framför mig och jag skulle bli mamma för första gången i mitt liv. Det var en lycklig tid. Vi gjorde i ordning i lilla bebisens rum. Det var oändligt många resor till IKEA och vi hade av en slump året innan målat väggarna rosa i det rummet. Allt kretsade kring att jag och Matte skulle bli föräldrar och vi var mycket förväntansfulla.
Hur som helst så köpte jag en tomte i Ullared som vi skall ha vid Leonoras grav i december, så hon får "uppleva" lite jul i alla fall, den julen hon aldrig fick vara med om. Nu har vi även satt en liten porslinskatt som vaktar där uppe. Min äldsta katt på nästan 15 år var den som fick Leonoras första skratt i maj månad, så vi tänkte att det är klart hon skall ha en katt där uppe på kyrkogården. Det är Leonoras vakt-katt.

Daterat: Tisdagen den 2:a oktober 2007 kl 20:12
Vi har kommit hem från Rom, som är en oerhört vacker stad. Det var skönt att allt var så gammalt och hade stått där sedan "urminnes" tider. Att det var beständigt och gammalt. Gediget och hållbart. Det var även skönt att solsken. Den här sommaren som varit har änglarna gråtit hela tiden, det har regnat så mycket. Skönt att få våra frusna själar lite uppvärmda. Vi tittade på olika saker, bla; Colosseum, Fontana di Trevi, Spanska Trappan, vi var i Vatikanen och vi fick även en skymt av påven som just avslutat ett stort möte framför Peterskyrkan som vi såklart också var i. Det var skönt att komma hem. Men också svårt. Det är så tomt och jag är rädd för hösten. Hela förra hösten satt jag på kvällarna på balkongen med min växande mage och tittade på stjärnhimmeln när Matte åkt till jobbet. Nu får jag sitta med en tom och tyst barnkammare och ett skriande ärr efter kejsarsnittet på min mage. Jag tyckte graviditeten var jobbig, men jag var glad och förväntansfull när jag satt där om kvällarna. Herregud, hur kunde detta hända? Vi var ju så lyckliga. Jag vet att jag tänkte en natt i våras när jag hade henne liggandes ovanpå bröstet, Matte bredvid mig i sängen hållandes mig i handen och min älskade katt hos mig, att DET HÄR ÄR LIVET. Om jag bara hade anat att det inte varade för evigt! Det var ett ögonblick av total lycka, att få ha de närmaste hos sig i total harmoni i lugn och ro. Jag låg och snusade på hennes lilla huvud och var så lycklig att just jag av alla människor hade fått ett sådant underverk - min lilla bebis! Ja, det är svårt att komma hem också. Det var i hemmet det hände, i vårat trygga hem som hon dog. Trösten är att HON var i trygghet, men som mamma känns det som att inte ens hemmet är säkert. Hon låg helt oskyldigt i sin lilla säng med sina rosa sängkläder, sin lilla oranga apa endast iklädd sin blöja och hon fick inte vara kvar i livet. DET ÄR SÅ ORÄTTVIST! Jag vill inte att någon annan skall råka illa ut heller, men det finns de som är otacksamma. Jag var åtminstone lycklig! Det absolut bästa som hänt mig! Varför fick jag inte ha henne kvar? Idag har jag gråtit i omgångar. Jag har tänkt mycket på en sådan liten glad bebis hon var. Hur hon alltid var på så glatt humör och blev ännu gladare när jag sjöng för henne. Hur glad hon blev när man kom och skulle plocka upp henne, att hon alltid sken upp. Hon var snäll också, och jag tyckte inte alls det var jobbigt att bli förälder även om man många gånger blev städd inför en ny situation. Hon var en riktig liten ängel, och fick ett par riktiga vingar att flyga från jordens yta också. Men efter inte ens 6 månader. Matte är ledsen i omgångar under dagarna också. Vi känner båda att vissa dagar är värre än andra. Och det känns som jag inte kan trösta honom, för jag vet själv hur hemskt det är, hur ont smärtan gör när den emellanåt framar om en inombords, att allt annat blir oviktigt. Vi försöker ta hand om varandra. För det mesta har det hittills varit så att när den ene är mer nere än vanligt, så är den andre inte fullt lika nere, så då kan man stödja varann. Häromkvällen var jag ute och gick själv, helt själv, för första gången på jag vet inte hur länge. Det var sk Kulturnatta och en second hand butik nere i stan hade öppet mellan 18-20. När jag gick ner där i kvällningen kände jag hur FEL det var, att jag gick där själv utan barnvagnen, utan min dotter. Jag grät lite på vägen med hämtade mig så småningom. Senare blev jag hämtad av Matte och jag hade handlat lite mörkrosa rosor och ett gravljus, så åkte vi upp till kyrkogården fast det nästan var helt mörkt och satte nya blommor och tände ljuset. Vi satt på huk och just precis som jag klappade Matte på benet och sa "Vi skall klara detta", så kom tårarna igen på mig. Så orättvist att hon inte fick vara kvar här med oss. Min lilla Bebis, jag hoppas du kan läsa mina tankar och att du vet att du var ett så välkommet barn, att vi verkligen älskade dig, var så glada och förhoppningsfulla inför den framtid vi trodde att vi skulle ha tillsammans. Jag vet att du finns nära oss för du lämnar små tecken som ger oss ro mitt i vår hemska sorg. Men.. VARFÖR?

Daterat: Fredagen den 17:e augusti 2007 kl 18:23
I tisdags hade vi urnsättning för min lilla dotter. Vi hade själv dekorerat den vita urnan med en bild på bambi, hjärtan och stjärnor. Vi hade överlämnat den till vaktmästaren på begravningen, så nu vid urnsättningen var det också han som kom och lämnade den vid graven. Vi var bara jag, Matte, min mamma och Mattes föräldrar. Matte och jag hade kommit överens om att vi själva ville sänka ner urnan i jorden. Vaktmästaren gav oss urnan och lämnade oss, och vi höll så hårt i repet som satt om den och förde sakta ner den i gropen. Sen när den mötte botten i gropen höll vi kvar i snöret bägge två länge och höll varandra i händerna. Man ville inte släppa repet. Tårarna föll - det var ofattbart; vår bebis som varit med oss för bara en kort stund sedan, förde vi nu ner i jorden till hennes sista vila. Vi var så lyckliga när hon kom. Hon var en mycket efterlängtad bebis. Jag hade en ganska jobbig högriskgraviditet men jag slutade aldrig älska bebisen som fanns i magen på mig, hur dåligt jag än mådde. Och dagen hon föddes är den lyckligaste i mitt liv. Till slut var vi tvungna att släppa repet om urnan ner i jorden. Vi som var där hade med oss varsin rosa ros som vi också la i gropen. Efteråt så kramade alla om varandra, länge. Vi stod kvar och tittade ner i det ofattbara hålet i marken. Jag kände ett sting i mitt kejsarsnittärr. Jag tittade på skylten som markerar hennes gravplats, med hennes namn. Efteråt innan vi gick in i bilen sa jag till Matte: "Tänk att vi en gång hade en liten bebis". Visst har vi det nu med, men hon är inte med oss på samma sätt längre. Jag känner fortfarande hennes närhet, som om hon svävade ovanför mig... Men jag saknar henne så. Det är en sådan saknad att jag inte finner ord att beskriva den.

På bilden: Leonora tre dagar gammal på BB

I tisdags var det min bebis begravning. Kvällen före kände jag ett oerhört lugn, "det här kommer gå bra". Innan jag gick och lade mig stod jag och min sambo på balkongen och såg på stjärnhimlen. Jag tänkte inom mig "Lilla Bebis, kan du inte visa att du finns någonstans därute"? Tro det eller ej, efter 20-30 sekunder fick jag se ett stjärnfall. Jag blev så lycklig - mitt i all min fruktansvärda sorg.

Dagen efter var det begravning i kyrkan. Det var väldigt fint. Vi hade valt ut en del av musiken själva och kistan var dekorerad med ett par stora änglavingar av riktiga fjädrar som jag köpt förra året i London - när jag hade min bebis i magen.
Jag grät så mycket. Herregud, vad jag grät. Alla grät. Vi gick fram och jag fick lämna första rosen på min dotters kista. Där i låg hon i en klänning som jag från början sydde när hon levde, för att hon skulle vara fin i. Efter att hon somnat in, fortsatte jag att sy på den just så hon kunde ha den i kistan. Det fungerade lite som terapi på kvällarna att sy på den klänningen.

I måndags var vi inne på barnsjukhuset och lämnade klänningen, mössan, hennes lilla kudde och sovfilt, så de kunde klä henne till kistan. Hon fick med sig en napp, en cremevit ros, en leksak, foton på oss tre, brev och jag packade även med en nektarin och mandlar i en liten sidentygpåse - lite mat på vägen. Sedan parfymerade vi vissa sakerna hon skulle ha i kistan med en parfym som heter "Je Reviens" ("Jag återvänder").

Under begravningen tänkte jag inte så mycket på att hon låg i kistan, för jag kände hennes närvaro nära mig. Men det var absolut inget otäckt med den lilla kistan.. bara så sorgligt, tragiskt.. och så himla orättvist.

Prästen kom vi väldigt bra överens med och eftersom han skall gå i pension berättade han efteråt om en diakon som vi kan få gå och prata med.

I förrgår var vi inne i Gbg och beställde gravsten. En vit. Tänk om jag hade anat för kanske tre veckor sedan att jag skulle sitta och beställa en gravsten för min älskade lilla bebis... Livet kan ta de mest otroliga vändningar. På gravstenen skall vi ha en liten bambi, för hon hade bambiögon.

Min älskade Leonora....

Bilden är tagen någon vecka innan Leonora somnade in

Daterat: Onsdagen den 25:e juli 2007 kl 22:14
Det mest fruktansvärda har hänt: vår lilla bebis Leonora har lämnat oss. Hon somnade in i söndags eftermiddag och vi är helt förstörda sedan dess. Det handlar om sk plötslig spädbarnsdöd som ingen har något svar på varför det händer. Den mardröm vi genomlever nu önskar jag ingen annan människa. Vår älskade Leonora är borta för alltid och kommer inte tillbaka. Vår lilla bebis som var så efterlängtad och som vi älskade så mycket. Det gör så ont in i be4nmärgen att jag inte har ord att säga vilken smärta som tär oss. Vårt allra käraste lilla knyte, vår Leonora som var den underbaraste i världen. Jag gråter tårar av blod, men inbget kan återkalla henne hur mycket jag än vill krama henne just nu och säga att jag älskar dig. Det var som vilken dag som helst. Hon hade vilat på eftermiddagen och skulle bli väckt för att få mat. Sedan skulle vi gå ut och gå med barnvagnen. Men så blev det inte. Hon hade dött i sömnen, antar man, och vi hittade henne, larmade 112 och ambulans kom. Väl framme vid barnsjukhuset i Göteborg blev vi mottagna av en äldre dam som var väldigt varm i sin utstrålning.- Vi hade inte fattat att Leonora re3dan var död då. Vi blev konfunderade när vi blev invusade i ett rum med uppdukade saftglas. Efter en stund kom läkaren som fick yttra de fasansfulla orden: Er dotter har avlidit. Det som spelas upp inom en när man får höra något sådant är ett sådant kaos! Nu har det gått ett par dagar. Det var i söndags det hände. Söndagen den 22:a juli 2007. Vi får hjälp från alla möjliga håll och kanter och alla stöttar oss. Vi lagar inte ens vår egen mat. På något sätt känne4r jag hennes närhet ändå. Det är som om hennes ande svävar ovanför oss och hon vakar över oss. Hon finns nära, men jag kan inte krama henne. Åh, min lilla vackra, söta bebis! Pm du ändå kunde komma tillbaka!

..är de här skorna från Ebay.

..att fynda på Ebay

... som man kan fynda på Ebay!

... kan man finna dessa. Riktigt söta! Me like :)

Det här är samma klänning i en ljus variant och under i en mörkare variant. Vill ha!

Läs hennes flärdfulla blogg på http://babymelody.blogg.se

Här klappar min älskling Matte en häst på eget initiativ, hehe :)

Från vänster: Matte, Daniel och Linda (http://babymelody.blogg.se) vid hästhage i Ödsmål på våran promenad igår.

Häst ute på Råön som drack vatten

Vi hittade Pippi Långstrumps häst ute på Råön! :)

Fick äran att fotografera min vackra väninna Baby Melody ute på Råön och i Grönvik när vi var ute och promenerade bland hästarna där. Våra respektive fick snällt hålla våra handväskor :)

Läs Lindas blogg på http://babymelody.blogg.se

Bakom busken stod en nudist, men han kom inte med på bild.

Första bad-dagen på flera veckor. Solen skiner och då mår jag bra :)