hardrockgoddess

(2008-12-17)
Nu sitter jag äntligen i vårt fina radhus och endast ett par flyttlådor är ouppackade. Flytten var ett djävulskt moment. Det hade kört ihop sig med folk som skulle hjälpa oss som plötsligt inte kunde hjälpa till av olika skäl, så jag och Matte hade bara hjälp av min svåger. Och alla vi tre är ganska klena av oss.
Det tog tre dagar att flytta alla möbler, bokkassar och flyttlådor och när allt hade kommit till den nya lägenheten tänkte jag i mitt stilla sinne: "Herregud, vi kommer ju inte få någon ordning på det här förrän till påsk..".

Men vi har kört på och nu börjar det ordna upp sig. Vi fick nya tapeter i två rum och nytt golv i hallen på nedervåningen och på övervåningen. Sovrummet skall vi måla om själva.

I vardagsrummet har vi nu Leonoras gamla skötbord, som får fungera som minnesbord. Som jag sa till en väninna som också förlorat barn: Visst hade det varit mycket roligare att göra i ordning en barnkammare än ett minnesbord... Det tror jag vem som helst kan förstå.

Vi har bott här snart i tre veckor och dagarna innan flytten mådde jag jättedåligt psykiskt. Det var ju inte bara jobbigt att plocka ihop Leonoras saker, montera ner hennes lilla säng, lägga ner hennes små kläder i lådor. Det var även jobbigt att rota och sortera bland mina egna gamla saker från tiden innan Leonora fanns, och innan den stora tragedin tog över mitt liv.
Jag fick utskrivet lugnande tabletter av min läkare som jag nu inte tar längre. Men i samband med flytten var de nödvändiga. Jag fick panikångestattacker varvat med en ständig gnagande oro och psykiskt illamående. En kväll var det särskilt illa trots lugnande tabletter. Det var en söndagskväll innan flytten och Matte fick stanna hemma från jobbet för jag bara sprang omkring i lägenheten och vrålade, skrek och grät ut min ångest i kanske två timmar. Nästa dag var jag helt hes.

Ett skräckscenario jag har, är att hitta min äldsta katt död, ungefär som vi hittade Leonora död i sängen. Katten, som jag skrivit om innan, är nu 16 år gammal och jag har haft honom sedan jag var 17 år. Jag vet inte vad jag tar mig till utan den katten. Jag har varit mycket orolig i samband med flytten hur katten skulle ta det.
Att vi flyttade till en tvåvåningslägenhet och att han inte skulle förstå konceptet "trappa". Och de första dagarna besannades mina farhågor. Han vågade inte gå ner för trappan, så vi fick flytta upp kattlåda och mat till honom där uppe.

Men sen tränade jag katten i trappan och nu har det gått fint, tack och lov. De första två veckorna vi bodde här började jag dock känna mig ledsen och nedstämd. Den stora flytten var över och vad händer nu tänker jag. Hade jag inbillat mig att jag automatiskt skulle bli lycklig bara för att vi flyttade? Som om allt jobbigt bara skulle försvinna i ett trollslag?
Datorerna var nedpackade och vi hade ingen internetuppkoppling. Jag som använt internet dagligen i nio år, fick "abstinensbesvär" och kände mig rentav olycklig att inte ha tillgång till nätet. Bredbandet kommer ta 30 arbetsdagar att kopplas in från det att telefonen blev flyttad, men som tur väl var hittade vi ett supergammalt modem som jag nu surfar på.
Nu börjar vardagen i vårt nya hem komma. Vi har lite mer att pyssla med. Det som skulle blivit Leonoras rum, får fungera som datorrum än så länge. Vi vet inte när vi kan skaffa ett nytt barn. Min diabetes och övervikt krånglar till det. Men gode Gud, vad jag längtar efter ett barn! Jag har i klassisk ordning bestämt att jag skall börja banta efter nyår. En killkompis till mig som också är överviktig har gått med i något som heter Xtravaganza och lyckats gå ner 21 kilo på kort tid. Det är dock en ganska dyr historia; det kostar 2800 kr i månaden att vara med och just nu ser inte min ekonomi ut som den skulle klara något sådant. Jag får banta på vanligt sätt, utesluta kolhydrater, fett och kaloriräkna samt att motionera. Min övervikt har gjort att jag fått ischias i ena benet, nu är det dags att bli av med fläsket!

Jag känner att vi har Leonoras välsignelse med oss i den nya lägenheten nu. Hennes rofyllda ande vilar över hemmet. Jag kan bara inte låta bli att tänka på hur det skulle vara om hon sprang omkring här själv i livet. Rummet jag nu sitter i, hade varit hennes barnkammare och hon hade lekt med katterna och dragit dem i svansarna, pratat, skrattat och ställt en massa frågor så som små barn gör. Julen som kommer nu skulle ha blivit Leonoras andra jul. Oj, vad jag hade köpt julklappar till henne... Istället skall hon få en ny present uppe vid sin grav och vi kommer tända ljus klockan 15.00 på julafton, som de flesta gör som förlorat barn.