hardrockgoddess

(2009-08-15)

Den smärtsamma dagen, den 22:a juli, förflöt med EXAKT samma väderlek som dagen för två år sedan, då det hemska hände. Vädret var precis likadant - mulet och grått och sedan kom regnet.
Vi hade ett fasligt sjå med att hitta en fin bukett till Leonoras grav denna dag. Vi åkte runt bland handelsträdgårdar, matbutiker osv. Till slut bestämde vi oss för att gå in i den blomsterbutik där vi hade beställt begravningsblommorna. Där hittade vi en fin bukett i rosa och vit med ljuslila prasselpapper runtomkring.

När vi gick ut därifrån började jag gråta. Jag hade inte varit i den affären sedan innan begravningen och det väckte många minnen.
Affärsinnehavaren till blomsterbutiken, en utländsk kvinna, hade berättat för oss då för två år sedan att även hon hade förlorat ett barn i plötslig spädbarnsdöd. Vi utväxlade inga ord om detta nu när vi köpte buketten. Men det var hon och hennes dotter som smyckade kistan med änglavingar som jag hade köpt i London när jag hade Leonora i magen. Tänk om jag hade vetat att de en dag skulle pryda min bebis kista; min bebis som jag då hade i magen...
Jag orkade inte ta några bilder efter begravningen. Jag ville bara fort ut ur kyrkan, men kistan blev väldigt vacker med änglavingarna som de dessutom hade dekorerat med hjärta på tråd och rosa rosor. Det blev verkligen vackert.

Matte och jag åkte till kyrkogården så vi kunde vänta in det hemska klockslaget 17.42, tidpunkten då vi hittade Leonora död i sängen för två år sedan. Vi höll varandra i handen, satt på huk och fokuserade på fotot vid hennes grav och på klockslaget började vi gråta häftigt bägge två. Vi satt kvar en stund. Vi hade dekorerat så fint med nyplanteringar, rosor från vår lilla trädgård och den nyköpta buketten. Mitt i allt det mulna vädret sprack molntäcket upp en bit och lät ett par solstrålar falla ner på marken en bit framför oss, kanske 20 meter fram. Jag tolkade naturligtvis detta som ett tecken från vår lilla bebis. När man förlorat så mycket är man glad för minsta lilla tecken...





Vi åkte därifrån men återvände senare med marshaller och ett extra gravljus förutom de två som redan brann där. Det hade börjat regna ganska kraftigt, så vi fick stå under paraply. Då ser vi plötsligt hur fotot börjar förvrängas! Jag min dumma idiot hade gjort en datautskrift på ett porträtt på Leonora och ramat in den, men den tålde inte vätan av regnet trots att jag tyckt att jag isolerat väl. Vi fick ta bilden med oss hem.
Nu har vi inte satt dit något nytt foto heller. Det blir inte av, av någon anledning. Jag har börjat tycka det är lite jobbigt att komma till graven. Jag vet inte varför. Det är intet på något sätt att jag försöker glömma Leonora, absolut inte. Hon finns i mina tankar hela tiden. Jag tror inte att det ens går 20 minuter under en dag utan att jag tänker på henne.










Härom natten drömde jag att hon kom tillbaka. Att hon bara hade varit död en period, men på något sätt vaknat till liv igen. Det jag reagerade på i drömmen, var att hon inte längre kunde le eller skratta. Jag befarade att hon blivit "efterbliven" av att vara död. Hon växte inte heller och kunde inte lära sig att sitta. Men vi var så lyckliga att hon kommit tillbaka.

Jag drömmer ofta att hon kommer tillbaka på endera sätt. En gång drömde jag t o m att de sa till oss från sjukhusets håll att det kunde hända ibland, att döda bebisar vaknade till liv igen.
Jag har väl inte än slutat hoppas på att vi en dag kommer att träffas igen. Jag tänker dagligen på om vi kommer få vara mamma och dotter igen på Andra Sidan om det här livet.
Kommer hon fortfarande att vara bebis då? Eller kommer hon vara vuxen, tänker jag.

När jag mår som sämst tänker jag ibland att jag skall ta mitt liv, så att vi får träffas fortare. Jag är nästan 100% säker på att det finns ett liv efter döden och att man på något sätt får träffa sina nära och kära igen. Det måste bara vara så.
Tidigare har jag trott på reinkarnation och det gör jag till viss mån nu med. Bara det att det ställt till med en konflikt i mitt troende: om nu själen vandrar vidare till ett annat jordeväsen, kan man verkligen träffas på Andra Sidan då?
Det här är inga frågor som någon kan ge rätt svar på inser jag. Jag måste själv komma till ro med ett tankesätt. Sedan får tiden utvisa vad som var rätt...

Jag var nästan säker på att något nytt hemskt skulle hända i samband med Leonoras dödsdatum. Förra året blev vår ena katt allvarligt sjuk och vi fick låta henne somna in hos veterinären, för det gick inte att rädda katten. Jag pratade mycket om det med min psykiater någon vecka nu innan datumet. Mina farhågor om att min älskade äldsta katt, som fyller 17 i år, står härnäst i riskzonen resonerar jag. Han är gammal, har gått ner i vikt mycket, har blivit nästan döv, tappat tänder så han har svårt att äta. Jag försöker göda honom med god kattmat och vispgrädde, men ändå går han inte upp i vikt. Jag försöker intala mig själv med att magerhet är ett friskhetstecken; för hur många 110-åriga människor finns det som är feta? Alla jättegamla är ju magra!
Men än så länge har inget hemskt hänt (peppar, peppar).

Jag genomlever vardagen med många tvångstankar som går ut på om jag någonsin kommer allt bli förälder igen. Jag tyder tecken som skall ge svar på frågan "Kommer jag få en bebis till"? Alltför ofta visar tecknen att jag inte kommer bli det. Javisst, det här är hjärnspöken, det inser t o m jag, men jag kan ändå inte låta bli att fundera i dessa banorna. Jag har också en rad tvångshandlingar för mig. Inget som tagit över mitt liv än så länge, i alla fall.

Och så måste jag säga en sak: jag är så oerhört tacksam för alla som läser det jag har att berätta! På något sätt hjälper det mig i sorgebearbetningen att någon där ute tar del av min, vår historia. Känns som jag går ett steg framåt på den långa vägen. Tack, alla kära läsare och alla ni som tänt ljus på Leonoras minnessida www.evigaminnen.se/minnessida/leonora-sellman . Jag blir så glad när någon tänt ett ljus och det får mig att känna att jag är inte helt ensam; jag och Matte är inte helt ensamma. Vi har berört många och det känns bra att vi fått så många goda tankar och lyckönskninar, omtanke av alla er där ute!

(2009-07-21)

Imorgon är det det hemska datumet: 22:a juli - dagen för två år sedan Leonora dog i plötslig spädbarnsdöd. Klockan var 17.42 - det vet vi för de var då jag ringde SOS 112 och skrek: "Mitt barn kan inte andas"!

Vi har inte planerat om vi skall göra något speciellt. Förra året på årsdagen åkte vi ut till Svartedalen (ett stort vackert naturreservat) och körde omkring. Någon minut efter 17.42 såg vi en rådjurs-familj alldeles i närheten av oss. Vi blev så glada för vi sa ju alltid att Leonora var vår lilla Bambi-flicka. Och på gravstenen har hon en Bambi, så det tyckte vi var mycket fin symbolik inför det ödesdigra klockslaget.

Jag vill passa på att tacka alla som besökt vår dotters minnessida ( www.evigaminnen.se/minnessida/leonora-sellman ), tänt ett ljus där och skrivit i gästboken. En del har tänt ljus flera gånger och det värmer så i hjärtat.
Usch, nu börjar jag gråta igen... Tack alla!





Igår gjorde vi extra fint uppe vid graven. Jag har faktiskt dåligt samvete att vi inte skött den perfekt under hela sommaren i år. Jag vet inte varför det har blivit så. Men i alla fall, så planterade vi en fin sommar-dahlia, en chockrosa pelargon, en knallrosa Lyckliga Lotta och någon färgsprakande orange blomma jag inte vet namnet på, samt några lila "klockor". Ikväll åker vi dit igen med ett nytt foto i en guldram. Man får ju byta ut fotona efter hand då de förstörs av regn och väder, trots att man ser till att isolera ordentligt.

Idag åkte vi till Svanesund på Orust där de har en firma som säljer sten-föremål, statyer mm. Jag såg en otroligt vacker vit ängel, drygt en meter hög, med stora maffiga vingar. Den hade jag så gärna velat ha vid Leonoras grav, men dessvärre tillåter inte vår ekonomi det just nu. Men jag skall nog spara ihop till den. Det hade blivit så vackert vid hennes vita gravsten och ihop med den andra ängeln!

I övrigt har Matte åter fått förvärrad tinnitus. Han har börjat gå på akupunktur hos en terapeut här i stan som verkar väldigt kunnig. Matte har berättat mycket om att vårt barn dog, och kanske kan det hänga samman med att tinnitusen blivit värre, trodde akupunktören. Det närmar ju sig också det dramatiska datumet imorgon.
I sovrummet har vi en fläkt på samt TV:n på, så att en del av oljuden i Mattes öron filtreras bort när han skall sova. Han sover även med bettskena, har öronproppar om han dammsuger, provat melatonin, mm. Jag försöker då och då massera runt nacken, axlarna och öronen på honom. Hoppas det har någon effekt.
Vi funderar även på att skaffa ett akvarium till sovrummet, så att ljudet från pumpen kan lindra Mattes tinnitus tänker vi. Dessutom är det ju i sig rogivande med ett akvarium.

Ja, Herregud.. Imorgon är den hemska dagen. Det sista jag hann se av min dotter i livet, var att hon satt i soffan och skrattade mot mig, klädd i något rosa. Sedan lade Matte henne för att hon skulle vila middag i sitt rum med stängd dörr och jag passade också på att vila i vårat sovrum.
Sedan gick jag upp och Matte och jag tittade på valpar på Blocket. Vi tyckte att Leonora varit väldigt tyst, men tänkte att hon nog sov gott. Anledningen till att vi hade stängd dörr till barnkammaren var att vi har katter som vi inte ville skulle hoppa upp i spjälsängen, vilket de gjorde så fort de fick en chans.

"Nej, nu får vi väcka henne", sa vi, "hon måste ju få mat". Jag värmde på mjölken och Matte gick in till henne, jag gick ut på balkongen. Då hörde jag Mattes vrål - han hade hittat henne död i sängen!

Leonora: vila i frid. Jag kommer aldrig sluta älska dig, du var det bästa som hänt mig. Jag önskar så innerligt att vi möts där en dag på Andra Sidan.

(2009-06-25)

Jag har fixat en minnessida för Leonora på www.evigaminnen.se/minnessida/leonora-sellman . Besök gärna sidan och tänd ett ljus för min lilla dotter.

Ja... Snart är det två år sedan det ofattbara hände, och fortfarande går det i huvudet på mig flera gånger per dag, hur vi hittade Leonora död i sängen. Jag försöker tänka bort det, men bilden utav henne liggandes där i spjälsängen med blånader på magen, konstig färg i huden och halvöppna torra ögon, har naglat sig fast på min hornhinna. Ja, jag är faktiskt himla rädd för synen, trots att jag tycker min dotter var det vackraste i världen.

Hur skall man lära sig att hantera sådana här minnen? Jag såg en gång på "60 minutes" om något experiment de hade gjort i USA på personer med traumatiska minnen. Genom någon slags hypnos kunde man helt enkelt radera vissa minnen/minnesbilder. En kvinna som i unga år hade blivit våldtagen levde med fruktansvärda minnen och hade blivit hjälpt av den här hypnosen. Hon hade aldrig riktigt lärt sig leva med minnet.
Med tiden kanske man lär sig leva med hemska minnen, men hur skall man någonsin vänja sig vid tanken att hitta sitt barn dött? Och den påföljande tomheten. Vårt hem som sprudlat av liv, blev plötsligt tyst, tomt och mörkt.

De följande dagarna efter Leonora dött, låg vi bara i sängen och grät och höll om varann, sov och var vakna omvartannat. Jag minns det som i ett töcken, man hade både fattat och inte fattat vad som hänt. Leonora - borta för alltid?
Men jag kände hennes närvaro konstant den första tiden efter hennes död. Som om hon svävade ovanför oss i ett aprikosfärgat sken och att hon log.
Vi kunde inte handla mat, laga den eller diska. Vi fick hjälp med allt. Min svärmor kom och diskade upp och såg till att vi fick mat. Min mamma ordnade med begravningsbyrån och kom upp från Malmö efter ett par dagar och bodde med oss i tre veckor.
Förutom kontakten med Jutta Kjaerbäck (som tog emot oss när Leonora hade dött), träffade vi ett kris-team på Kungälvs sjukhus, samt fick akut-besök hos min psykiater och en kurator.
Jag måste säga att alla kontakter som knöts i samband med vår dotters död (sjukvård, myndigheter etc), fungerade utmärkt. Det var inget krångel med t ex sjukskrivningar eller något alls. Alla hade högsta förståelse för oss, Matte och mig.

(2009-06-06)

Just nu mår jag rätt kasst. Har inte fått sova ordentligt på några nätter och då börjar psyket och humöret att svaja.

Jag är deprimerad över att jag blir äldre, fyllde år för en vecka sedan och att tiden bara rinner förbi mig. Javisst, vi blir alla äldre, men de flesta behåller trots allt sina barn i livet. Jag började känna mig gammal ett tag efter Leonora hade dött. Det kändes som jag var 1000 år. Det både kändes och märktes på mig att jag gått/går i genom ett helvete. Jag tror inte jag hade känt mig föråldrad om Leonora fortfarande hade levt.

Jag har fått smaka på Livets Mening, för det är nämligen just att få barn. Men så bittert det togs ifrån mig. Så hastigt, utan förvarning. Innan jag blev gravid trodde jag aldrig någonsin att jag skulle tycka så mycket om och att älska att vara mamma. Men jag fick bara vara det i knappt 6 månader.

Jag känner inte några barn, har inte haft småbarn omkring mig på väldigt många år. Jag är ovan att handskas med barn. Jag vet inte vad man pratar med barn om. Ibland är jag t o m rädd för frågvisa småungar och kan gå omvägar om jag ser en grupp med barn som verkar vara i frågvis ålder.
- Aldrig trodde jag att jag skulle säga en dag att Livets Mening är att skaffa barn. Nu ångrar jag att jag väntade så länge. Jag hinner inte föda fem ungar, om det nu är vad jag hade velat.

Jag fick en del oväntade gratulationer på min födelsedag vilket gjorde mig jätteglad. Men så var det en nära anhörig som glömde bort mig helt. Jag vet det låter barnsligt, typ det är väl inte något att haka upp sig på. Men jag blev i ärlighetens namn väldigt ledsen och i kombination med andra faktorer känner jag mig alltmer obetydelsefull för den här personen.

Jaja, tänker kanske någon som läser detta; "typiskt ringhets-komplex". Det är möjligt, jag vet själv om att jag har ringhetstankar och dåligt självförtroende.

Idag är det sådant där väder som det var den fruktansvärda dagen då Leonora dog i sin spjälsäng. Obestämbar temperatur, väntande regnskurar och mulet. Det är precis som man känner att en katastrof är i antågande.
Jag är mycket orolig för min äldsta katt, som jag har skrivit om i bloggen här innan. Han har tappat tänder och ätit allt mindre och därför rasat i vikt sista månaden. Nu får han blötmat istället, men han äter ändå inte så mycket. Han är inne på sitt sjuttonde år. Om/när han dör blir det en katastrof för mig, så jag tror de får lägga in mig på psyket. Jag kan inte acceptera att han inte kommer leva så värst mycket längre. Jag säger "Nej, nej, det får inte lov att hända"! Jag går och kollar när han sover om han andas. Det första jag gör när jag vaknar är att se efter om han fortfarande lever. Jag har den uppfattningen om att vi kommer hitta honom död, precis som vi hittade Leonora.



"Det är ju bara en katt", kanske många tycker. Men för mig är den kattens status nästintill jämförbar med ett människobarn. Jag har haft honom sedan 1992... Det är rätt många år det.

Jag har många andra farhågor också. Jag är så rädd att jag är en börda för Matte. Att jag inte alltid orkar, att jag inte alltid orkar städa, klä på mig, diska, laga mat, handla den jävla maten, att jag har ont, att jag måste få massage, att alla mina mediciner kostar så mycket pengar, att jag inte tar initiativ till sociala sammankomster med andra människor, att jag hellre sitter framför datorn (som vi bara har en fungerande nu utav) än framför TV:n och ser en film. Att jag inte utövar mina konstnärliga talanger; jag spelar inte på det fina digitala pianot jag fick av honom, jag spelar inte på fiolen han köpte till mig, jag sjunger inte, jag spelar inte på min gitarr. Jag ritar inte heller längre, jag målar inga tavlor längre. Jag gör inget själv utanför hemmet.
Matte är själv så självständig att jag förutom att jag känner mig som en börda också känner mig överflödig. Jag vill känna mig behövd!
När jag hade Leonora var jag behövd. Men nu är det typ bara katterna som behöver mig. Jag brukar gå ut med den andra katten i koppel vilket han uppskattar. Tiden rinner förbi, jag orkar inget, samtidigt som jag vill känna att jag behövs. Jag är bara en stor fet klump som kostar pengar och har inget att ge andra människor.

(2009-05-22)

Idag hade jag läkartiden hos den doktor jag ville skulle skriva en remiss för bukplastik, som jag skrev i slutet av förrförra inlägget.
Jodå, hon skall skriva remissen! Det var första gången jag träffade den här läkaren. Jag var väldigt nervös inför mötet.
Först trodde hon att jag jag ville ha en gastric bypass, men jag förklarade hur det låg till. "Ja, men då skall du ju till plastikkirurgen på Sahlgrenska", sade hon. Det var lite mutter om att det var en skönhetsoperation, men jag förklarade att det är INTE roligt när jag blir tagen för att vara gravid, och det kunde hon förstå. Jag är ledsen över att jag fått den här magen. Det som behövs göras är att muskler skall stramas åt och fett skall skäras/sugas bort. Har läst att läkningstiden är 6 månader.

Men det ligger ju an på plastikkirurgen också som måste gå med på det. Men jag har i alla fall blivit lovad remissen, så man kan väl säga att jag har halva inne.

Det jag inte gillade med dagens läkarbesök var att hon först av allt nästan, konstaterade att jag går hos psykiatrin - OCH efter hon gjort det, var bemötandet lite "Såja (klapp på axeln), nu tar vi det lilla lugna". Och jag kände att jag behövde vara så förbaskat över-artig för jag ville så gärna ha remissen, väcka sympati.
Men nästa gång jag träffar henne, skall jag nog formulera mig på ett sådant sätt, så att hon förstår att jag är ingen sådan som freakar ut eller t ex vägrar ta min medicin. Jag HATAR när man talar till mig som om jag vore en förståndshandikappad 5-åring.

Okej, jag är kanske lite snabb att döma henne här. Men trots den utlovade remissen, har jag känt mig nere idag efter läkarbesöket. Kanske pga bemötandet, kanske för att jag just SKALL få en remiss, för att jag är "vanskapt". Det är motsägelsefullt, men tja, livet är motsägelsefullt. Jag är inte ute efter en tvättbräda på magen eller plastikopererat utseende - jag önskar bara att jag inte var så tjock om magen och inte såg så havande ut.

Magen har lett till många pinsamma situationer, både för mig och andra, när folk trott jag var med barn och frågor uppstått. Det kvittar hur många sit-ups jag än gör, det har ingen effekt. Jag har köpt elektroder på TV-shop som skulle göra muskelsammandragningar, men ändå blir jag inte av med den slappa muskulaturen och lagren av fett.

Jag har inte alltid varit tjock om magen. Så här såg jag ut en gång i tiden: www.geting.se/viewimage.php?image=172710-GAB1... där jag hade ett midjemått på under 55 centimeter. Det var innan jag började med alla psykmediciner.
År 2000 gick jag upp från 59 kg till 119 kg. Alltså 60 kg!! Min dubbla vikt! Pga en jävla medicin som heter Risperdal som var på modet att skriva ut då. Jag blev helt zombifierad men mådde ändå dåligt psykiskt. Fettet satte sig främst på magen. Jag fick två ventromboser (proppar i benet) och diabetes typ 2, därtill.

Jag är arg att man inte ville byta ut medicinen på mig trots att jag gick upp så ofantligt i vikt. När jag påtalade det för en psykiater, sa hon att man kunde ju i alla fall hitta större storlekar på kläder på Lindex och Kappahl numera! Bah!

Det som fick den här psykiatern att ÄNTLIGEN byta ut Risperdal mot Cisordinol, var att jag nämnde i förbifarten någon gång att det verkade som att jag fick lite bröstmjölk, som är en biverkan på Risperdal. Det var egentligen inga mängder att tala om, och jag upplevde det inte som ett jätteproblem. Men DET kunde hon förstå att det var jobbigt, minsann (men inte en viktuppgång på 60 kilo)! Här har vi motsägelsefulla saker igen.

Dagen har i övrigt varit bra. Jag har en mycket älskvärd sambo som hjälper mig att smörja in mig med Dove SummerGlow (brun-utan-sol), jag har gett upp solarie-solningarna. Han borstar mitt hår och det händer att han lockar det också.
Vi har köpt klematis, petunior och blodröda buskrosor till vår främre uteplats.




Igår plockade vi en fin vår-bukett till Leonoras grav, bestående av fuchsia-färgad rhodedendron, äppelblom och lila syren. Vi tycker verkligen att vår Leonora har den absolut vackraste graven på hela kyrkogården. Hon var så vacker i livet, och så är även hennes sista viloplats.
Det är så skönt att komma till kyrkogården och varje gång jag närmar mig graven, säger jag "Hej, Lilla Bebis". Vi pratar fortfarande om henne som "Bebisen/Bebin". Vi tyckte/tycker det var så sött att kalla henne så, så det har vi delvis fortsatt med, även efter hennes död

(2009-05-20)

Jag har nyligen fått reda på att jag skulle haft en bror till på min pappas sida. Min (halv-)storebror B föddes i 7:e månaden tillsammans med en tvillingbror. De vägde verkligen inte mycket. De fick läggas i kuvös bägge två. En präst tillkallades och fick nöddöpa dem. Men Thomas som den minste hette klarade inte sig, vilket B gjorde.

Jag kände inte till detta alls. Det var min mamma som berättade det för ett tag sedan. Och igår pratade jag med min pappa och tog upp det och han kunde berätta mer.

Det blev begravning för den lille Thomas och allt och han kom i jord på Båstads kyrkogård. Nu hör det till saken att man väntade med att sätta dit en gravsten av olika skäl. Men sedan flyttades gravarna på kyrkogården, utan familjens vetskap, så idag är det ingen som kan säga vart Thomas ligger begravd!

Min styvfar Göran dog strax innan jag skulle fylla 19 år. Han blev begravd i minneslund, alltså i en urna. Efter ett par år när jag kom till kyrkogården, så märkte vi att de bytt plats på minneslunden! Hur i h-lvete kan man göra det, egentligen??? Urnorna kan man ju inte flytta på; de är ju utav sådant material som upplöses tämligen fort när de kommer i jord, så askan rinner ut i jorden och tas upp av växtligheten runtomkring.

Jag har faktiskt en glädjande nyhet: jag har lyckats avvänja mig helt från insomningstabletter! Nu tar jag bara ett milt sömnmedel som heter Propavan (som INTE är vanebildande).
Fick börja med insomningstabletterna när Leonora dog och jag kom upp i väldigt höga doser. För er som känner till mediciner, så tog jag Imovane och Stilnoct.

För ett år sedan blev jag inlagd på psyket för dels min depression som kommit mitt i sorgen efter min dotters bortgång och dels för att jag hade så starka sömnbesvär. Då fick jag ta FYRA olika mediciner för att överhuvudtaget kunna sova: Propavan, Imovane, Atarax och Nozinan.

Fram tills för någon månad sedan har jag fått mixtra mellan dessa olika mediciner.
Jag hade en egen teori som min psykiater var snäll nog att lyssna på: om jag tog den mildare insomningstabletten Sonata, som skiljer sig kemiskt helt från Imovane och Stilnoct, skulle det bli lättare att avvänja sig. Och jag hade rätt! Istället för att ta 6 stycken Imovane, kunde jag istället somna på 2-3 Sonata. Sakta men säkert försvann beroendet av Imovane och Stilnoct.
Sedan började det hända positiva grejer:

Jag och Matte började på allvar ta itu med våra vandringar i skogen och mina promenader om kvällarna. Vi har gått tuffa sträckor med kraftigt kuperad, extrem terräng, så jag har totalt säckat ihop om kvällarna och inte behövt ta någon insomningstablett och nu verkar det som att jag inte längre behöver dem!

Jag ser noga till att motionera kraftigt varje dag. Javisst, det är nytt och osäkert. Har bara hållt på med de långa sträckorna och terrängen en veckas tid. Men för varje dag som går känns det som jag blir starkare.
Vi åker till naturreservatet Svartedalen och går olika sträckor där. Jag, svär, pustar och stånkar i terrängen men efteråt känner jag mig som en riktig vinnare!
Sedan på kvällarna, när Matte skall till jobbet, så följer jag med i bilen och blir avsläppt en bit utanför staden där vi bor och promenerar hem med MP3-spelaren på ytterliggare tre-fyra kilometer.
Vi har även en annan runda vi brukar gå som är snällare som är på 10-11 kilometer, där vi möter får, kor och hästar i hagar.

Men framför allt är jag stolt över mig själv att jag lyckats bli av med insomningstabletterna.

Jag har även andra saker på G:

Jag skall till Vårdcentralen snart och be om att få en remiss för bukplastik. Det är nämligen så att jag har en mage så att det ser ut som jag väntade barn i 6:e månaden. Och jag är DÖDLIGT trött på alla som tittar på min mage och ler. Och ofta händer det också att folk säger "Vilken fin bebismage du har! När är det dags?"
Jag hoppas innerligt att jag skall få remissen, men när jag talade med den kvinnliga läkaren per telefon, så hade hon all förståelse för mitt problem verkade det som.
Håll tummarna för mig ni där ute som läser detta!

(2009-05-12)

Det var inte så enkelt som jag först trodde, att se bilderna på min döda Leonora. Jag fick ju ingen chock eller grät, när jag såg dem. Men jag kräktes två gånger samma dag, antagligen för att det rörde upp en massa minnen.

Successivt de nästföljande dagarna efter att jag sett bilderna, mådde jag allt sämre. På lördagen var jag så pass dålig att vi fick åka in till psyk-akuten. Fick först träffa en manlig sjuksköterska och sedan en läkare. Jag var full av ångest och visste inte vad jag skulle bli av.

Läkaren skrev ut ett milt lugnande, Atarax, men vi fick åka in till Göteborg för att lösa ut receptet. Vi hamnade i en bilkö vid Tingstadstunneln och jag höll på att bli riktigt galen i bilen då vi puttrade fram i sakta mak. Tror vi satt i bilkön 45-60 minuter.

Samtidigt ökade jag min ena medicin och blev mer eller mindre förgiftad. Jag förstod inte varför jag mådde så dåligt. Jag fick feber, kramper och stelhet i kroppens alla muskler, oregelbunden hjärtrytm, ökad salivation, svettningar.
Jag hade ökat min neuroleptika för att jag mått så dåligt utav bilderna, men istället blev jag ännu sämre.

Matte har fortfarande inte sett bilderna på Leonora. Han vill vänta med det och det är nog klokt. För egen del känns det som jag tagit tio steg bak i sorgebearbetningen för att jag såg bilderna.

Jag tyckte det var så otäckt att hennes ögon inte var slutna. Speciellt på de bilderna när hon låg i kistan. jag tycker att de kunde fixat det, typ klistrat ihop ögonlocken eller något.

(2009-05-01)

Härom dagen var vi åter på plats på Barnsjukhuset i Göteborg för att träffa Jutta - den kvinnan som tog emot oss när vi kom in med Leonora död. Det var Jutta som stöttade oss hela den kvällen. Hon har alltid ett leende på läpparna och har alltid nära till ett skratt, utan att det i situationen skulle vara makabert.

Det var också Jutta som klädde vår dotter Leonora för kistan. Leonora fick ha en svart klänning jag sytt för hand, sin svarta volangmössa. Med sig i kistan fick hon brev från mig, Matte på baksidan av ett foto där vi satt alla tre. Vi såg till att en sidenpåse med en nektarin och lite mandlar följde med i kistan också.

Vi orkade inte se Leonora när hon låg i kistan, så Jutta fotograferade. Vi har inte sett bilderna alls och tanken är att vi skall lägga CD-romskivan med bilderna i bankfacket. Det sista vi fick se av Leonora är när jag fick lägga henne i en vagga den kvällen då det fruktansvärda hade hänt. Jutta bäddade med en filt det stod "Sov gott" på. Sen ville jag bara hem. Hem till min egen säng.

Men igår kunde jag inte låta bli att se bilderna. Matte låg och sov. Jag ville se att det verkligen var Leonora på bilderna.
Jag fick ingen chock, grät inte. De första bilderna är när Leonora ligger kvar i vaggan. Hon har en svart munkjacka och har kapuschongen på huvudet och en rosa/brun tröja. Ögonen är halvslutna, men fuktade. Inte alls torra som de var när vi hittade henne död i sängen. Hon ser inte alls särskilt död ut. Jag hade varit rädd att hon skulle få lila läppar och svarta ringar runt ögonen, men hon hade t o m rosor på kinderna!
Redan den kvällen då det hemska hänt reagerade jag kraftigt på att hennes ansiktsfärg förändrades så. Den blev gul-grå-lila-aktig. Men på fotona var färgen fin.
De andra bilderna är tagna när Leonora ligger i kistan. Då ser hon annorlunda ut i ansiktet. Det är nämligen så att ögonen sjunker ner mot kinderna när man har onbducerat. Jag är glad att jag inte behövde se det i verkligheten. Även på kistbilderna är ögonen halvslutna och liksom tittar in i kameran. Det konstiga är att hon ser inte alls särskilt död ut, så jag fick en konstig tanke om de fört in henne till kremeringsugnen fast hon inte var död!

Naturligtvis vet jag att hon var död. Men jag tycker det är synd att ögonen var öppna. Jag tycker det hade varit mer värdigt med stängda ögon.

Jag kommer inte lägga ut några bilder från tiden efter Leonoras död på henne. Tänk om någon oseriös person skulle få tag på dem.

Med oss till Jutta hade vi en sen present som tack för allt hon ställt upp för oss och Leonora - ett silverhalsband med en ängel som hängsmycke. Jutta tog det genast på sig.

Inatt hade jag svårt att sova. Jag hade under dagen kräkts två gånger, men det berodde inte på bilderna. När jag gick och lade mig var jag rädd att jag skulle kräkas en gång till och jag hade Leonoras foton på näthinnan. Matte la sig nära mig och klappade och smekte mig tills jag somnade.

Matte har inte sett bilderna än, men jag har berättat för honom om dem. Tids nog orkar han se dem också.

(2009-02-05)

Leonora, idag skulle du fyllt två år.

Två år sedan är det då du föddes och det blev min lyckligaste dag. Jag kan inte släppa taget om dig, jag kan fortfarande inte fatta att jag aldrig kommer få se dig igen. Åh, min älskade lilla flicka!

Grattis älskade Leonora! Vi saknar dig oändligt!



På bilden: min mamma med min dotter

(2008-12-17)
Nu sitter jag äntligen i vårt fina radhus och endast ett par flyttlådor är ouppackade. Flytten var ett djävulskt moment. Det hade kört ihop sig med folk som skulle hjälpa oss som plötsligt inte kunde hjälpa till av olika skäl, så jag och Matte hade bara hjälp av min svåger. Och alla vi tre är ganska klena av oss.
Det tog tre dagar att flytta alla möbler, bokkassar och flyttlådor och när allt hade kommit till den nya lägenheten tänkte jag i mitt stilla sinne: "Herregud, vi kommer ju inte få någon ordning på det här förrän till påsk..".

Men vi har kört på och nu börjar det ordna upp sig. Vi fick nya tapeter i två rum och nytt golv i hallen på nedervåningen och på övervåningen. Sovrummet skall vi måla om själva.

I vardagsrummet har vi nu Leonoras gamla skötbord, som får fungera som minnesbord. Som jag sa till en väninna som också förlorat barn: Visst hade det varit mycket roligare att göra i ordning en barnkammare än ett minnesbord... Det tror jag vem som helst kan förstå.

Vi har bott här snart i tre veckor och dagarna innan flytten mådde jag jättedåligt psykiskt. Det var ju inte bara jobbigt att plocka ihop Leonoras saker, montera ner hennes lilla säng, lägga ner hennes små kläder i lådor. Det var även jobbigt att rota och sortera bland mina egna gamla saker från tiden innan Leonora fanns, och innan den stora tragedin tog över mitt liv.
Jag fick utskrivet lugnande tabletter av min läkare som jag nu inte tar längre. Men i samband med flytten var de nödvändiga. Jag fick panikångestattacker varvat med en ständig gnagande oro och psykiskt illamående. En kväll var det särskilt illa trots lugnande tabletter. Det var en söndagskväll innan flytten och Matte fick stanna hemma från jobbet för jag bara sprang omkring i lägenheten och vrålade, skrek och grät ut min ångest i kanske två timmar. Nästa dag var jag helt hes.

Ett skräckscenario jag har, är att hitta min äldsta katt död, ungefär som vi hittade Leonora död i sängen. Katten, som jag skrivit om innan, är nu 16 år gammal och jag har haft honom sedan jag var 17 år. Jag vet inte vad jag tar mig till utan den katten. Jag har varit mycket orolig i samband med flytten hur katten skulle ta det.
Att vi flyttade till en tvåvåningslägenhet och att han inte skulle förstå konceptet "trappa". Och de första dagarna besannades mina farhågor. Han vågade inte gå ner för trappan, så vi fick flytta upp kattlåda och mat till honom där uppe.

Men sen tränade jag katten i trappan och nu har det gått fint, tack och lov. De första två veckorna vi bodde här började jag dock känna mig ledsen och nedstämd. Den stora flytten var över och vad händer nu tänker jag. Hade jag inbillat mig att jag automatiskt skulle bli lycklig bara för att vi flyttade? Som om allt jobbigt bara skulle försvinna i ett trollslag?
Datorerna var nedpackade och vi hade ingen internetuppkoppling. Jag som använt internet dagligen i nio år, fick "abstinensbesvär" och kände mig rentav olycklig att inte ha tillgång till nätet. Bredbandet kommer ta 30 arbetsdagar att kopplas in från det att telefonen blev flyttad, men som tur väl var hittade vi ett supergammalt modem som jag nu surfar på.
Nu börjar vardagen i vårt nya hem komma. Vi har lite mer att pyssla med. Det som skulle blivit Leonoras rum, får fungera som datorrum än så länge. Vi vet inte när vi kan skaffa ett nytt barn. Min diabetes och övervikt krånglar till det. Men gode Gud, vad jag längtar efter ett barn! Jag har i klassisk ordning bestämt att jag skall börja banta efter nyår. En killkompis till mig som också är överviktig har gått med i något som heter Xtravaganza och lyckats gå ner 21 kilo på kort tid. Det är dock en ganska dyr historia; det kostar 2800 kr i månaden att vara med och just nu ser inte min ekonomi ut som den skulle klara något sådant. Jag får banta på vanligt sätt, utesluta kolhydrater, fett och kaloriräkna samt att motionera. Min övervikt har gjort att jag fått ischias i ena benet, nu är det dags att bli av med fläsket!

Jag känner att vi har Leonoras välsignelse med oss i den nya lägenheten nu. Hennes rofyllda ande vilar över hemmet. Jag kan bara inte låta bli att tänka på hur det skulle vara om hon sprang omkring här själv i livet. Rummet jag nu sitter i, hade varit hennes barnkammare och hon hade lekt med katterna och dragit dem i svansarna, pratat, skrattat och ställt en massa frågor så som små barn gör. Julen som kommer nu skulle ha blivit Leonoras andra jul. Oj, vad jag hade köpt julklappar till henne... Istället skall hon få en ny present uppe vid sin grav och vi kommer tända ljus klockan 15.00 på julafton, som de flesta gör som förlorat barn.

(2008-11-19)

Det har gått ca 16 månader sedan den ödesdigra dagen då vi hittade Leonora död i sin spjälsäng.
Man pratar om att saker skall återgå till det normala och många har frågat om vi kommit in i de vardagliga rutinerna igen.
  Trots att det gått nästan 1½ år sedan min lilla bebis tog sitt sista andetag, tycker jag inte att det känns normalt eller att jag kommit in i mina vanliga gängor, än. Sorgen är som en oförutsägbar berg-och-dalbana.
Jag trodde att mitt liv skulle sett helt annorlunda ut nu. Jag skulle vara småbarnsförälder nu och Leonora hade varit viktigast av allt.
    Att Leonora är borta, är inte detsamma som att man återgår till det livet man hade innan hon fanns. I och med henne förändrades livet helt, och vare sig hon fortsatt leva eller om hon som hon nu gjorde dog, blir livet sig aldrig likt igen.
    På mödravårdscentralen fick vi höra att det inte bara är ett barn som föds, utan också två föräldrar. Matte och jag är fortfarande föräldrar men det enda sättet vi kan ta hand om vårt barn är att vårda minnet av henne och t ex sköta graven. 
   Jag pratade med min barnmorska när jag hade skrivit ett brev till henne om vad som hade hänt, och då sa hon att Leonora kommer alltid fattas oss. Och det är det enda jag vet med säkerhet om framtiden; att hon alltid kommer fattas oss.

Javisst, vi är inte lika bortdomnade som vi var första tiden efter Leonora dött. Vi sköter våra rutiner, om än halvhjärtat. Som jag skrivit innan kommer det betyda mycket för oss att vi får flytta i från den här hemska lägenheten.
  Några anhöriga till oss har plockat bort alla bilder på Leonora som de hade framme innan. Det gör mig ont. Anledningen till att de gjort detta sägs vara att de tyckte det var jobbigt att förklara vem flickan på bilden är när de t ex fick gäster. Samma anhöriga kan inte längre benämna Leonora vid hennes namn längre. Det verkar som hennes minne skall tystas ner så långt det går. Folk kan verkligen bete sig underligt.

Vi flyttar om någon vecka till vårt nya hem. Känns som jag ställt allt hopp till detta, att det skall bli inledningen av en ny fas i mitt liv.

(2008-11-09)

Om ca tre veckor flyttar vi till det nya radhuset. Vi har mycket att förbereda och har nu börjat sortera i skåp och lådor.

Och så har vi börjat med att plocka undan i Leonoras rum. Ni som följt mina texter eller känner mig, vet att vi inte rört Leonoras rum sedan hon dog. Det enda vi gjort är att vi gjorde ett minnesbord av skötbordet.
En kväll för ett par dagar sedan började jag plocka undan leksaker, nappar, BB-armbanden, graviditetsstickan som visat positivt när jag fick reda på att jag hade en liten bebis i magen, mm. Jag storgrät högt och ljudligt medan jag la ner allt i en låda. Jag tror grannarna hörde mig, men det struntade jag i.
 Dagen efter började jag plocka ner hennes kläder ur byrån. Hennes små klänningar, bodies, minimala små strumpor.... Alla kläder jag tyckt var så kul att köpa till henne. Jag älskade verkligen att köpa saker till henne. Min mamma sa att Leonora var min första docka, eftersom jag inte lekt med dockor när jag var liten.

Jag hoppas innerligt att jag en dag får plocka upp sakerna igen, till ett syskon till Leonora. Men just nu känns det väldigt långt borta att få ett till barn.
Jag är också ledsen för att jag fick missfallet fyra månader efter Leonora dött. Om jag inte fått det, hade vi förmodligen haft en liten bebis nu. Jag tänker mycket på det.
Att bli mamma är det bästa jag varit med om i mitt liv och jag tror andra håller med om det också. Äntligen hade mitt liv fått ett sammanhang, en betydelse; jag skulle nära mitt barn och se henne växa upp till en frisinnad varelse, trodde jag. Jag var så stolt, både över Leonora, Matte och mig själv. Jag och Matte hade fått vårt kärleksbarn, som visserligen inte var planerat, men så oerhört välkommet. Jag tänkte många gånger att det här är för bra för att vara sant. Jag fann nästan tillvaron med Leonora ofattbar: kan verkligen allt detta underbara hända just mig? var en fråga jag ställde mig själv ofta.

Nu ångrar jag att vi inte började med barnalstringen för flera år sedan. Varför väntade vi så länge? Och vad väntade vi på egentligen? Jag är 33 år nu och det känns som klockan klämtar för mig. Matte och jag har varit tillsammans i 7½ år, varför väntade vi så länge med att skaffa barn?
   Men jag trodde väl egentligen inte på att det kunde vara så fantastiskt att få barn. Det var inget jag gick runt och funderade på. Jag kände mig dessutom ganska hämmad när jag väl träffade något barn; hur skulle jag då klara av att vara mamma, tänkte jag?
Nu är jag avundsjuk på alla som har en massa barn; dels att de börjat i tid och dels att de fått så många. Det bor en familj mittemot oss som har fyra barn. Fyra barn, det är ju helt otroligt, tänker jag. Två små pojkar, en flicka och en liten bebis jag inte vet könet på. Man ser in i deras lägenhet från vårt vardagsrum. Jag spionerat självklart inte, men kan inte hjälpa de avundsjuka känslorna jag får när jag sneglar och råkar se åt deras lägenhet. Okej, jag vet ju inte om de kanske också råkat ut för en tragedi, men det har i alla fall fyra levande barn. 

Jag har sparat den lilla biten från navelsträngen från Leonora. Jag har den bevarad i en linsburk just nu som står bakom fotot på Leonoras minnesbord. Den omedelbara länken mellan mor och barn. Jag tänker mig att jag skall kanske lämna in den till en guldsmed och och få den insmält i guld till ett smycke. Kanske någon som läser detta har ett förslag på vad man kan göra?
  

(2008-09-20)

Dagens datum är den 20:e september 2008. Vår dotter har varit död i 14 månader i övermorgon och idag har vi gjort höstfint vid hennes grav.

Vi åkte till handelsträdgården och köpte ljung, två som var rosa-lila och en som var petroleum-färgad. Den sistnämnda måste ha varit artificiellt färgad på något sätt, men verkligen ett blickfång på ett vackert sätt. Den fanns i olika färger, t o m svart; aldrig sett något liknande.

Leonora är begravd på den gamla delen av kyrkogården där väldigt gamla gravar finns, men så har man gjort en liten ny "barnavdelning" där efter en mur. Det är ett träd, en poppel tror jag, som skiljer vår flickas grav från de andra barnens. Idag när vi ordnade vid graven, var det antagligen ett mormor/morfar- eller farmor/farfar-par som gjorde i ordning vid en av barngravarna. 
Jag kommer ju själv från Ystad i Skåne och flyttade hit upp till Bohuslän för sju år sedan.
När jag sitter där vid graven hör jag plötsligt att paret vid barngraven pratar utpräglad skånska.   Lite senare kom mannen fram och frågade om han kunde ta räfsan efter oss, så han slapp gå och ta en ny. Matte förstod knappt vad han sa pga den grova skånskan. Jag sa "Javisst", och funderade en millisekund på att säga något annat också så att han skulle höra mina skånska "r", så att kanske samtalsämnet "Jaså, ni är också från Skåne"? skulle dyka upp. Men jag sa inget mer. Ibland när man är på kyrkogården har man en känsla av "helighet" i det man förtar sig med när man t ex lugnt och stilla planterar, rensar ogräs, tänder ljusen i lyktorna. Jag ville inte störa det äldre paret därför. Men det kändes skönt att höra någon från mina hemtrakter.


Idag fick jag kontakt med en ung man via ett community. Han hade läst där att jag förlorat mitt barn och han hade också mist sin dotter för ett antal år sedan. Han gav mig en länk; en liten minnesfilm om sin dotter: www.youtube.com/watch?v=cI6ZBJ9rVow
Den är verkligen hjärtskärande och både jag och Matte grät när vi såg den, men den var gjord med en sådan värme.  | 

2008-09-09
 Åh, en sådan tur vi haft!

Igår gick Matte och jag ner till hyresvärdens kontor i ösregnet. Vi var rätt modfällda där vi gick under den åskande och blixtrande himlen. Vi hade ju fått erbjudande om en tvåa centralt i Stenungsund och sett den i lördags. Men så fick vi ett erbjudande till på en trea med två uteplatser i det område som vi var ute efter från början. Vi tänkte att det nog inte var så stor chans att vi skulle få den ändå. Vi vågade inte hoppas på något.

Vi gick på visning till tvåan i lördags. Det blev mest ett konstaterande att där skulle vi nog inte trivas och att vi ändå skulle få flytta därifrån när det blir dags för barn igen. Vi blev inte så sugna trots att jag fått reda på att vi stod på första plats i kön till den.
Som sagt igår gick vi till hyresvärden. Vi var blöta av regnet och uppgivna. Vi sa att vi sett tvåan men den var för liten och så slank det ur oss att vi ville ha trean fast att vi inte ens sett den. Vi stod där och hängde i receptionen i våra våta kläder.

Helt plötsligt säger uthyrerskan:
"Ni får den".
 "Va"!!?? sa vi och förstod först ingenting.
"Ni får lägenheten", upprepade hon.

Vilken lycka! Vi fick skriva på kontrakt meddetsamma och kontrakt till parkeringsplats. Hela ögonblicket kändes hödtidligt; äntligen var det vår tur! Det lönade sig att ligga på och tjata och vara "besvärlig", dyka upp på besök m.m.

I över ett års tid har vi velat komma bort från denna gudsförgätna lägenhet. Egentligen redan innan vår dotter dog här, så ville vi flytta till ett "bra område", för Leonoras skull. Och sedan hon dött har sorgen ekat mellan väggarna här. Jag fick sådan otur med saker och ting sedan vi flyttat in: jag fick två blodproppar i benen och jag fick diabetes, bla. Vi har känt det som att lägenheten för otur med sig. Till slut blir man ju vidskeplig. Och så fick vi avliva ena katten nu i sommar. 
Nu vill vi komma härifrån så snabbt som möjligt, så helskinnade som vi kan.
Vi har naturligtvis fina minnen härifrån också - det var ju här vi bodde med Leonora. Men då hon lämnade jordelivet här, just i denna lägenhet, förmår vi oss inte att trivas här längre.

Hoppas nu den nya lägenheten, som ligger i ett radhus, är början på en ny lycklig era för oss. Idag fick vi se lägenheten för första gången och vi blev så positivt överraskade. Där är en del som måste målas och tapetseras om, men vi tycker om att fixa, så det ser vi bara fram emot.
Och så är där två uteplatser, en på vardera sida om huset. Jag drömmer om att få plantera lite och göra fint.

Just nu känns det som lyckan ler mot oss - ÄNTLIGEN skall vi få komma till ett nytt hem där vi skall bygga ett nytt tryggt bo. 

2008-09-03




 
Dagens datum är den 3:e september 2008. Min lilla flicka hade varit 17 månader gammal och mitt liv hade sett helt annorlunda ut ifall hon levde. Jag undrar så hur Leonora hade sett ut, hurdana kläder hon hade haft, vilken mat hon hade tyckt om, vilka lekar hon tyckt bäst om och hur hon pratat.

Jag läste igår en intervju och artikel om Åsa Jinder om deras barnlöshet i tidningen Amelia. När man kommit en bit in i texten, förstår man att hon inte alls är barnlös. Hon har två stora barn. Barnlösheten gällde hennes liv med sin nuvarande partner, som hon alltså inte fått några barn med.
Jag blev rätt sur. Där har människan två levande barn medan rubriken för artikeln trumpetar ut hur livet förstörts pga barnlöshet. Otacksamma människa, tänker jag. Två levande barn!

Många gånger tänker jag att jag borde skaffat barn tidigare i mitt liv. Jag är nu 33 år gammal och det dröjer innan vi kan skaffa ett småsyskon till Leonora, pga olika skäl. Jag vet inte om det är åldersnoja, men det känns som jag inte har hur lång tid på mig som helst. Att åren rinner iväg innan man hinner blinka.
Först måste jag gå ner kraftigt i vikt innan en graviditet kan bli aktuell. Det har med min diabetes att göra. Det har läkarna sagt, så det är inte enbart min fåfänga.
Jag blev ju gravid fyra månader efter att Leonora dött, men fick missfall i åttonde veckan. Det började med en blodfläck i trosorna. Jag pratade med min barnmorska och frågade om det var olämpligt att jag gick på min ridlektion. Hon sa att det var nog nyttigt för mig att komma iväg på ridningen, rent psykiskt. Ridningen i höstas var det som gjorde att jag inte totalt klappade ihop av sorg efter Leonora.
Så jag gick iväg på ridlektionen. Och blödde mer efteråt. Ingen kan ju säga ifall jag inte ridit hur det hade gått då. Kanske missfallet redan var på gång. Första blödningen kom på en måndag och missfallet fick jag på söndagen.
Jag tänker nu i alla fall, att hade jag struntat att fortsätta rida, så kanske vi redan nu åter haft en liten bebis i våra armar. Jag kanske hade kunnat häva missfallet om jag stannat hemma istället. Det kan ingen svara på, därför det går ej att säga säkert.
Jag tror det ligger mycket i att så fort som möjligt skaffa barn efter man förlorat ett.  Att tvingas vänta är tortyr. Jag vill också vara gravid igen, vänta på en liten bebis som åter igen skall uppta hela vår uppmärksamhet och vardag.
Det finns inget mer underbart än att få barn. Det är det absolut det bästa jag varit med om i mitt liv. Det slår alla upplevelser jag någonsin haft. Att få barn är det största man kan vara med om. Men att förlora sitt barn är dessvärre också stort och tar upp hela ens vardag. Jag undrar om jag någonsin kommer hämta mig.
Jag tror bara ett nytt barn, ett nytt mirakel kan få mig att komma tillbaka. Jag är inte den jag var förr. Först blev jag mamma och levde med Leonora ett halvår. Sedan den fruktansvärda chocken att hitta henne död i sängen och den nattsvarta sorgen därefter. Det känns som jag åldrats tusen år på väldigt kort tid.
 
Att ha fått smaka på hur det är att få vara mamma under ett halvårs tid, gör att jag inte kan tänka mig ett liv utan barn. Det känns meningslöst utan. Jag kan lätt skriva under på att meningen med livet ÄR att få barn. Men också att få se dem växa upp och utvecklas. Och att man överlever dem själv.

Lilla Leonora, vart är du nu, har du det bra? Jag saknar dig så, min lilla flicka! Jag kan inte sluta hoppas på att vi skall få återse varandra. Du är det bästa som har hänt mig. Jag gråter nu. Jag saknar din underbara doft, jag saknar att få ta hand om dig. Jag saknar att få byta dina blöjor. Jag saknar att se ditt strålande leende, höra ditt bubblande skratt. Jag saknar att få sjunga vaggvisor för dig, få mata dig, bära dig i bärsjalen. Jag är tom utan dig. Du kommer alltid att fattas mig. Det gör så ont utan dig. Min vackraste lilla dotter!

(2008-08-25)
 

Jag är så ledsen. I någon veckas tid har jag liksom haft ett uppehåll i sorgen till Leonora. Det har kännts skumt, för då känns hon långt borta. Det var som någon här på Familjeliv skrev på sin presentation, att då man sörjer som starkast, då känns det änglabarnet närmare.

Allt känns hopplöst just nu. Har fattat att Leonora inte kommer tillbaka. Ett par gånger har jag nästan trott det, bara man hoppas tillräckligt mycket. Men det gör hon inte. Samtidigt som jag undrar så hur det är där på Andra Sidan. Det är väl inte konstigt att jag undrar det - mitt barn är ju där! Tanken på att jag själv vill hamna där tidigare än det kanske är tänkt, dyker upp då och då några gånger varje dag.

Känns inte som det finns mer kvar för mig här, att leva för. Om jag bara fick någon slags tecken på hur jag skall göra. Det är dödläge nu. Livet väntar ut mig. Något drastiskt måste hända, för att jag skall gå vidare antingen på det ena eller det andra sättet.
Men Matte då, säger någon. Ja, jag är bara en börda för honom känns det som. Och det blir väl aldrig av att vi gifter oss av olika anledningar, så där har jag heller inget att se fram emot.
Jag lever kvar tack vare konstgjord andning på något sätt. Hur kunde mitt liv gå så totalt åt helvete?

Idag skall jag till min psykiater. Har inte träffat honom på en månad nu, för han har haft semester. Brukar må lite bättre när jag varit hos honom.

(2008-08-21)

*Suck*  Vi fick helt enkelt inte lägenheten. Vi hade köplats nummer 2, men den som fick den hade varit i kö i 15 år (vi i 7 år, man tillgodogör sig de år man bott inom bostadsbolaget).
Jag påpekade att man sagt att man verkligen skulle ta i beaktning att vår dotter dött, att vi vantrivs i lägenheten. Då menade uthyrerskan att de kunde de göra om lägenheten stod mellan några som stått i kö samma tid, så då hade våra skäl övervägt.

Men nu var det någon som bott inom bostadsbolaget 15 år som fick den underbara lägenheten. Jag menade att då kommer vi ju aldrig bort från det området vi bor nu i, förr det kommer alltid finnas någon som bott längre än oss som också vill bo i ett attraktivare område.
Hon sa också att köplatstiden kunde inte modereras, för den var datorstyrd. Det tror jag så mkt jag vill på.

Nej, nu känns det som jag åkt ner i ett djupt hål bara och är jävligt ledsen

(2008-08-20)

Fy fan, vad jag är arg!

I måndags sa uthyrerskan på bostadsbolaget att jag skulle ringa idag så sent som möjligt mellan 15.00-16.00.

Jag ringer lite efter 15.45 och möts av en telefonsvarare som säger att personen man sökt är på sammanträde och återkommer kl 16.00. Jag ringer och ringer som en galning ändå till hennes nummer för kanske, kanske kommer hon tillbaka innan.

Efter en stund är det en annan kvinna som svarar - och berättar att uthyrerskan gått hem för dagen och återkommer i morgon.
Som om uthyrerskan inte visste i måndags att det var ett sammanträde idag, och i annat fall kunde hon ju varit schysst att ringa upp oss.

Jag har varit så stressad, nervös och illamående hela dagen inför att få beskedet. Det blev ett mega-antiklimax när jag fick veta att hon gått för dagen. Jag är så jävla sur.

Känns som vi kommer få ett "nej" imorgon... I november sa hon att de verkligen skulle ta i beaktning att vi ville bort från lägenheten för att vår dotter dött här. Vi har inte sett av någon sådan beaktning än, alls.

Jag kommer ringa upp henne imorgon så fort jag vaknar; och om vi inte får lägenheten, gtänker jag ifrågasätta detta på flera punkter