hardrockgoddess

(2008-11-09)

Om ca tre veckor flyttar vi till det nya radhuset. Vi har mycket att förbereda och har nu börjat sortera i skåp och lådor.

Och så har vi börjat med att plocka undan i Leonoras rum. Ni som följt mina texter eller känner mig, vet att vi inte rört Leonoras rum sedan hon dog. Det enda vi gjort är att vi gjorde ett minnesbord av skötbordet.
En kväll för ett par dagar sedan började jag plocka undan leksaker, nappar, BB-armbanden, graviditetsstickan som visat positivt när jag fick reda på att jag hade en liten bebis i magen, mm. Jag storgrät högt och ljudligt medan jag la ner allt i en låda. Jag tror grannarna hörde mig, men det struntade jag i.
 Dagen efter började jag plocka ner hennes kläder ur byrån. Hennes små klänningar, bodies, minimala små strumpor.... Alla kläder jag tyckt var så kul att köpa till henne. Jag älskade verkligen att köpa saker till henne. Min mamma sa att Leonora var min första docka, eftersom jag inte lekt med dockor när jag var liten.

Jag hoppas innerligt att jag en dag får plocka upp sakerna igen, till ett syskon till Leonora. Men just nu känns det väldigt långt borta att få ett till barn.
Jag är också ledsen för att jag fick missfallet fyra månader efter Leonora dött. Om jag inte fått det, hade vi förmodligen haft en liten bebis nu. Jag tänker mycket på det.
Att bli mamma är det bästa jag varit med om i mitt liv och jag tror andra håller med om det också. Äntligen hade mitt liv fått ett sammanhang, en betydelse; jag skulle nära mitt barn och se henne växa upp till en frisinnad varelse, trodde jag. Jag var så stolt, både över Leonora, Matte och mig själv. Jag och Matte hade fått vårt kärleksbarn, som visserligen inte var planerat, men så oerhört välkommet. Jag tänkte många gånger att det här är för bra för att vara sant. Jag fann nästan tillvaron med Leonora ofattbar: kan verkligen allt detta underbara hända just mig? var en fråga jag ställde mig själv ofta.

Nu ångrar jag att vi inte började med barnalstringen för flera år sedan. Varför väntade vi så länge? Och vad väntade vi på egentligen? Jag är 33 år nu och det känns som klockan klämtar för mig. Matte och jag har varit tillsammans i 7½ år, varför väntade vi så länge med att skaffa barn?
   Men jag trodde väl egentligen inte på att det kunde vara så fantastiskt att få barn. Det var inget jag gick runt och funderade på. Jag kände mig dessutom ganska hämmad när jag väl träffade något barn; hur skulle jag då klara av att vara mamma, tänkte jag?
Nu är jag avundsjuk på alla som har en massa barn; dels att de börjat i tid och dels att de fått så många. Det bor en familj mittemot oss som har fyra barn. Fyra barn, det är ju helt otroligt, tänker jag. Två små pojkar, en flicka och en liten bebis jag inte vet könet på. Man ser in i deras lägenhet från vårt vardagsrum. Jag spionerat självklart inte, men kan inte hjälpa de avundsjuka känslorna jag får när jag sneglar och råkar se åt deras lägenhet. Okej, jag vet ju inte om de kanske också råkat ut för en tragedi, men det har i alla fall fyra levande barn. 

Jag har sparat den lilla biten från navelsträngen från Leonora. Jag har den bevarad i en linsburk just nu som står bakom fotot på Leonoras minnesbord. Den omedelbara länken mellan mor och barn. Jag tänker mig att jag skall kanske lämna in den till en guldsmed och och få den insmält i guld till ett smycke. Kanske någon som läser detta har ett förslag på vad man kan göra?