hardrockgoddess

(2009-08-15)

Den smärtsamma dagen, den 22:a juli, förflöt med EXAKT samma väderlek som dagen för två år sedan, då det hemska hände. Vädret var precis likadant - mulet och grått och sedan kom regnet.
Vi hade ett fasligt sjå med att hitta en fin bukett till Leonoras grav denna dag. Vi åkte runt bland handelsträdgårdar, matbutiker osv. Till slut bestämde vi oss för att gå in i den blomsterbutik där vi hade beställt begravningsblommorna. Där hittade vi en fin bukett i rosa och vit med ljuslila prasselpapper runtomkring.

När vi gick ut därifrån började jag gråta. Jag hade inte varit i den affären sedan innan begravningen och det väckte många minnen.
Affärsinnehavaren till blomsterbutiken, en utländsk kvinna, hade berättat för oss då för två år sedan att även hon hade förlorat ett barn i plötslig spädbarnsdöd. Vi utväxlade inga ord om detta nu när vi köpte buketten. Men det var hon och hennes dotter som smyckade kistan med änglavingar som jag hade köpt i London när jag hade Leonora i magen. Tänk om jag hade vetat att de en dag skulle pryda min bebis kista; min bebis som jag då hade i magen...
Jag orkade inte ta några bilder efter begravningen. Jag ville bara fort ut ur kyrkan, men kistan blev väldigt vacker med änglavingarna som de dessutom hade dekorerat med hjärta på tråd och rosa rosor. Det blev verkligen vackert.

Matte och jag åkte till kyrkogården så vi kunde vänta in det hemska klockslaget 17.42, tidpunkten då vi hittade Leonora död i sängen för två år sedan. Vi höll varandra i handen, satt på huk och fokuserade på fotot vid hennes grav och på klockslaget började vi gråta häftigt bägge två. Vi satt kvar en stund. Vi hade dekorerat så fint med nyplanteringar, rosor från vår lilla trädgård och den nyköpta buketten. Mitt i allt det mulna vädret sprack molntäcket upp en bit och lät ett par solstrålar falla ner på marken en bit framför oss, kanske 20 meter fram. Jag tolkade naturligtvis detta som ett tecken från vår lilla bebis. När man förlorat så mycket är man glad för minsta lilla tecken...





Vi åkte därifrån men återvände senare med marshaller och ett extra gravljus förutom de två som redan brann där. Det hade börjat regna ganska kraftigt, så vi fick stå under paraply. Då ser vi plötsligt hur fotot börjar förvrängas! Jag min dumma idiot hade gjort en datautskrift på ett porträtt på Leonora och ramat in den, men den tålde inte vätan av regnet trots att jag tyckt att jag isolerat väl. Vi fick ta bilden med oss hem.
Nu har vi inte satt dit något nytt foto heller. Det blir inte av, av någon anledning. Jag har börjat tycka det är lite jobbigt att komma till graven. Jag vet inte varför. Det är intet på något sätt att jag försöker glömma Leonora, absolut inte. Hon finns i mina tankar hela tiden. Jag tror inte att det ens går 20 minuter under en dag utan att jag tänker på henne.










Härom natten drömde jag att hon kom tillbaka. Att hon bara hade varit död en period, men på något sätt vaknat till liv igen. Det jag reagerade på i drömmen, var att hon inte längre kunde le eller skratta. Jag befarade att hon blivit "efterbliven" av att vara död. Hon växte inte heller och kunde inte lära sig att sitta. Men vi var så lyckliga att hon kommit tillbaka.

Jag drömmer ofta att hon kommer tillbaka på endera sätt. En gång drömde jag t o m att de sa till oss från sjukhusets håll att det kunde hända ibland, att döda bebisar vaknade till liv igen.
Jag har väl inte än slutat hoppas på att vi en dag kommer att träffas igen. Jag tänker dagligen på om vi kommer få vara mamma och dotter igen på Andra Sidan om det här livet.
Kommer hon fortfarande att vara bebis då? Eller kommer hon vara vuxen, tänker jag.

När jag mår som sämst tänker jag ibland att jag skall ta mitt liv, så att vi får träffas fortare. Jag är nästan 100% säker på att det finns ett liv efter döden och att man på något sätt får träffa sina nära och kära igen. Det måste bara vara så.
Tidigare har jag trott på reinkarnation och det gör jag till viss mån nu med. Bara det att det ställt till med en konflikt i mitt troende: om nu själen vandrar vidare till ett annat jordeväsen, kan man verkligen träffas på Andra Sidan då?
Det här är inga frågor som någon kan ge rätt svar på inser jag. Jag måste själv komma till ro med ett tankesätt. Sedan får tiden utvisa vad som var rätt...

Jag var nästan säker på att något nytt hemskt skulle hända i samband med Leonoras dödsdatum. Förra året blev vår ena katt allvarligt sjuk och vi fick låta henne somna in hos veterinären, för det gick inte att rädda katten. Jag pratade mycket om det med min psykiater någon vecka nu innan datumet. Mina farhågor om att min älskade äldsta katt, som fyller 17 i år, står härnäst i riskzonen resonerar jag. Han är gammal, har gått ner i vikt mycket, har blivit nästan döv, tappat tänder så han har svårt att äta. Jag försöker göda honom med god kattmat och vispgrädde, men ändå går han inte upp i vikt. Jag försöker intala mig själv med att magerhet är ett friskhetstecken; för hur många 110-åriga människor finns det som är feta? Alla jättegamla är ju magra!
Men än så länge har inget hemskt hänt (peppar, peppar).

Jag genomlever vardagen med många tvångstankar som går ut på om jag någonsin kommer allt bli förälder igen. Jag tyder tecken som skall ge svar på frågan "Kommer jag få en bebis till"? Alltför ofta visar tecknen att jag inte kommer bli det. Javisst, det här är hjärnspöken, det inser t o m jag, men jag kan ändå inte låta bli att fundera i dessa banorna. Jag har också en rad tvångshandlingar för mig. Inget som tagit över mitt liv än så länge, i alla fall.

Och så måste jag säga en sak: jag är så oerhört tacksam för alla som läser det jag har att berätta! På något sätt hjälper det mig i sorgebearbetningen att någon där ute tar del av min, vår historia. Känns som jag går ett steg framåt på den långa vägen. Tack, alla kära läsare och alla ni som tänt ljus på Leonoras minnessida www.evigaminnen.se/minnessida/leonora-sellman . Jag blir så glad när någon tänt ett ljus och det får mig att känna att jag är inte helt ensam; jag och Matte är inte helt ensamma. Vi har berört många och det känns bra att vi fått så många goda tankar och lyckönskninar, omtanke av alla er där ute!