Tomheten efter mitt förlorade barn
2008-09-03
Dagens datum är den 3:e september 2008. Min lilla flicka hade varit 17 månader gammal och mitt liv hade sett helt annorlunda ut ifall hon levde. Jag undrar så hur Leonora hade sett ut, hurdana kläder hon hade haft, vilken mat hon hade tyckt om, vilka lekar hon tyckt bäst om och hur hon pratat.
Jag läste igår en intervju och artikel om Åsa Jinder om deras barnlöshet i tidningen Amelia. När man kommit en bit in i texten, förstår man att hon inte alls är barnlös. Hon har två stora barn. Barnlösheten gällde hennes liv med sin nuvarande partner, som hon alltså inte fått några barn med.
Jag blev rätt sur. Där har människan två levande barn medan rubriken för artikeln trumpetar ut hur livet förstörts pga barnlöshet. Otacksamma människa, tänker jag. Två levande barn!
Många gånger tänker jag att jag borde skaffat barn tidigare i mitt liv. Jag är nu 33 år gammal och det dröjer innan vi kan skaffa ett småsyskon till Leonora, pga olika skäl. Jag vet inte om det är åldersnoja, men det känns som jag inte har hur lång tid på mig som helst. Att åren rinner iväg innan man hinner blinka.
Först måste jag gå ner kraftigt i vikt innan en graviditet kan bli aktuell. Det har med min diabetes att göra. Det har läkarna sagt, så det är inte enbart min fåfänga.
Jag blev ju gravid fyra månader efter att Leonora dött, men fick missfall i åttonde veckan. Det började med en blodfläck i trosorna. Jag pratade med min barnmorska och frågade om det var olämpligt att jag gick på min ridlektion. Hon sa att det var nog nyttigt för mig att komma iväg på ridningen, rent psykiskt. Ridningen i höstas var det som gjorde att jag inte totalt klappade ihop av sorg efter Leonora.
Så jag gick iväg på ridlektionen. Och blödde mer efteråt. Ingen kan ju säga ifall jag inte ridit hur det hade gått då. Kanske missfallet redan var på gång. Första blödningen kom på en måndag och missfallet fick jag på söndagen.
Jag tänker nu i alla fall, att hade jag struntat att fortsätta rida, så kanske vi redan nu åter haft en liten bebis i våra armar. Jag kanske hade kunnat häva missfallet om jag stannat hemma istället. Det kan ingen svara på, därför det går ej att säga säkert.
Jag tror det ligger mycket i att så fort som möjligt skaffa barn efter man förlorat ett. Att tvingas vänta är tortyr. Jag vill också vara gravid igen, vänta på en liten bebis som åter igen skall uppta hela vår uppmärksamhet och vardag.
Det finns inget mer underbart än att få barn. Det är det absolut det bästa jag varit med om i mitt liv. Det slår alla upplevelser jag någonsin haft. Att få barn är det största man kan vara med om. Men att förlora sitt barn är dessvärre också stort och tar upp hela ens vardag. Jag undrar om jag någonsin kommer hämta mig.
Jag tror bara ett nytt barn, ett nytt mirakel kan få mig att komma tillbaka. Jag är inte den jag var förr. Först blev jag mamma och levde med Leonora ett halvår. Sedan den fruktansvärda chocken att hitta henne död i sängen och den nattsvarta sorgen därefter. Det känns som jag åldrats tusen år på väldigt kort tid.
Att ha fått smaka på hur det är att få vara mamma under ett halvårs tid, gör att jag inte kan tänka mig ett liv utan barn. Det känns meningslöst utan. Jag kan lätt skriva under på att meningen med livet ÄR att få barn. Men också att få se dem växa upp och utvecklas. Och att man överlever dem själv.
Lilla Leonora, vart är du nu, har du det bra? Jag saknar dig så, min lilla flicka! Jag kan inte sluta hoppas på att vi skall få återse varandra. Du är det bästa som har hänt mig. Jag gråter nu. Jag saknar din underbara doft, jag saknar att få ta hand om dig. Jag saknar att få byta dina blöjor. Jag saknar att se ditt strålande leende, höra ditt bubblande skratt. Jag saknar att få sjunga vaggvisor för dig, få mata dig, bära dig i bärsjalen. Jag är tom utan dig. Du kommer alltid att fattas mig. Det gör så ont utan dig. Min vackraste lilla dotter!
Dagens datum är den 3:e september 2008. Min lilla flicka hade varit 17 månader gammal och mitt liv hade sett helt annorlunda ut ifall hon levde. Jag undrar så hur Leonora hade sett ut, hurdana kläder hon hade haft, vilken mat hon hade tyckt om, vilka lekar hon tyckt bäst om och hur hon pratat.
Jag läste igår en intervju och artikel om Åsa Jinder om deras barnlöshet i tidningen Amelia. När man kommit en bit in i texten, förstår man att hon inte alls är barnlös. Hon har två stora barn. Barnlösheten gällde hennes liv med sin nuvarande partner, som hon alltså inte fått några barn med.
Jag blev rätt sur. Där har människan två levande barn medan rubriken för artikeln trumpetar ut hur livet förstörts pga barnlöshet. Otacksamma människa, tänker jag. Två levande barn!
Många gånger tänker jag att jag borde skaffat barn tidigare i mitt liv. Jag är nu 33 år gammal och det dröjer innan vi kan skaffa ett småsyskon till Leonora, pga olika skäl. Jag vet inte om det är åldersnoja, men det känns som jag inte har hur lång tid på mig som helst. Att åren rinner iväg innan man hinner blinka.
Först måste jag gå ner kraftigt i vikt innan en graviditet kan bli aktuell. Det har med min diabetes att göra. Det har läkarna sagt, så det är inte enbart min fåfänga.
Jag blev ju gravid fyra månader efter att Leonora dött, men fick missfall i åttonde veckan. Det började med en blodfläck i trosorna. Jag pratade med min barnmorska och frågade om det var olämpligt att jag gick på min ridlektion. Hon sa att det var nog nyttigt för mig att komma iväg på ridningen, rent psykiskt. Ridningen i höstas var det som gjorde att jag inte totalt klappade ihop av sorg efter Leonora.
Så jag gick iväg på ridlektionen. Och blödde mer efteråt. Ingen kan ju säga ifall jag inte ridit hur det hade gått då. Kanske missfallet redan var på gång. Första blödningen kom på en måndag och missfallet fick jag på söndagen.
Jag tänker nu i alla fall, att hade jag struntat att fortsätta rida, så kanske vi redan nu åter haft en liten bebis i våra armar. Jag kanske hade kunnat häva missfallet om jag stannat hemma istället. Det kan ingen svara på, därför det går ej att säga säkert.
Jag tror det ligger mycket i att så fort som möjligt skaffa barn efter man förlorat ett. Att tvingas vänta är tortyr. Jag vill också vara gravid igen, vänta på en liten bebis som åter igen skall uppta hela vår uppmärksamhet och vardag.
Det finns inget mer underbart än att få barn. Det är det absolut det bästa jag varit med om i mitt liv. Det slår alla upplevelser jag någonsin haft. Att få barn är det största man kan vara med om. Men att förlora sitt barn är dessvärre också stort och tar upp hela ens vardag. Jag undrar om jag någonsin kommer hämta mig.
Jag tror bara ett nytt barn, ett nytt mirakel kan få mig att komma tillbaka. Jag är inte den jag var förr. Först blev jag mamma och levde med Leonora ett halvår. Sedan den fruktansvärda chocken att hitta henne död i sängen och den nattsvarta sorgen därefter. Det känns som jag åldrats tusen år på väldigt kort tid.
Att ha fått smaka på hur det är att få vara mamma under ett halvårs tid, gör att jag inte kan tänka mig ett liv utan barn. Det känns meningslöst utan. Jag kan lätt skriva under på att meningen med livet ÄR att få barn. Men också att få se dem växa upp och utvecklas. Och att man överlever dem själv.
Lilla Leonora, vart är du nu, har du det bra? Jag saknar dig så, min lilla flicka! Jag kan inte sluta hoppas på att vi skall få återse varandra. Du är det bästa som har hänt mig. Jag gråter nu. Jag saknar din underbara doft, jag saknar att få ta hand om dig. Jag saknar att få byta dina blöjor. Jag saknar att se ditt strålande leende, höra ditt bubblande skratt. Jag saknar att få sjunga vaggvisor för dig, få mata dig, bära dig i bärsjalen. Jag är tom utan dig. Du kommer alltid att fattas mig. Det gör så ont utan dig. Min vackraste lilla dotter!
Kommentarer
Trackback
