hardrockgoddess

(2009-05-12)

Det var inte så enkelt som jag först trodde, att se bilderna på min döda Leonora. Jag fick ju ingen chock eller grät, när jag såg dem. Men jag kräktes två gånger samma dag, antagligen för att det rörde upp en massa minnen.

Successivt de nästföljande dagarna efter att jag sett bilderna, mådde jag allt sämre. På lördagen var jag så pass dålig att vi fick åka in till psyk-akuten. Fick först träffa en manlig sjuksköterska och sedan en läkare. Jag var full av ångest och visste inte vad jag skulle bli av.

Läkaren skrev ut ett milt lugnande, Atarax, men vi fick åka in till Göteborg för att lösa ut receptet. Vi hamnade i en bilkö vid Tingstadstunneln och jag höll på att bli riktigt galen i bilen då vi puttrade fram i sakta mak. Tror vi satt i bilkön 45-60 minuter.

Samtidigt ökade jag min ena medicin och blev mer eller mindre förgiftad. Jag förstod inte varför jag mådde så dåligt. Jag fick feber, kramper och stelhet i kroppens alla muskler, oregelbunden hjärtrytm, ökad salivation, svettningar.
Jag hade ökat min neuroleptika för att jag mått så dåligt utav bilderna, men istället blev jag ännu sämre.

Matte har fortfarande inte sett bilderna på Leonora. Han vill vänta med det och det är nog klokt. För egen del känns det som jag tagit tio steg bak i sorgebearbetningen för att jag såg bilderna.

Jag tyckte det var så otäckt att hennes ögon inte var slutna. Speciellt på de bilderna när hon låg i kistan. jag tycker att de kunde fixat det, typ klistrat ihop ögonlocken eller något.