Gravvård är rehabilitering
(2008-09-20)
Vi åkte till handelsträdgården och köpte ljung, två som var rosa-lila och en som var petroleum-färgad. Den sistnämnda måste ha varit artificiellt färgad på något sätt, men verkligen ett blickfång på ett vackert sätt. Den fanns i olika färger, t o m svart; aldrig sett något liknande.
Leonora är begravd på den gamla delen av kyrkogården där väldigt gamla gravar finns, men så har man gjort en liten ny "barnavdelning" där efter en mur. Det är ett träd, en poppel tror jag, som skiljer vår flickas grav från de andra barnens. Idag när vi ordnade vid graven, var det antagligen ett mormor/morfar- eller farmor/farfar-par som gjorde i ordning vid en av barngravarna.
Jag kommer ju själv från Ystad i Skåne och flyttade hit upp till Bohuslän för sju år sedan.
När jag sitter där vid graven hör jag plötsligt att paret vid barngraven pratar utpräglad skånska. Lite senare kom mannen fram och frågade om han kunde ta räfsan efter oss, så han slapp gå och ta en ny. Matte förstod knappt vad han sa pga den grova skånskan. Jag sa "Javisst", och funderade en millisekund på att säga något annat också så att han skulle höra mina skånska "r", så att kanske samtalsämnet "Jaså, ni är också från Skåne"? skulle dyka upp. Men jag sa inget mer. Ibland när man är på kyrkogården har man en känsla av "helighet" i det man förtar sig med när man t ex lugnt och stilla planterar, rensar ogräs, tänder ljusen i lyktorna. Jag ville inte störa det äldre paret därför. Men det kändes skönt att höra någon från mina hemtrakter.
Idag fick jag kontakt med en ung man via ett community. Han hade läst där att jag förlorat mitt barn och han hade också mist sin dotter för ett antal år sedan. Han gav mig en länk; en liten minnesfilm om sin dotter: www.youtube.com/watch?v=cI6ZBJ9rVow
Den är verkligen hjärtskärande och både jag och Matte grät när vi såg den, men den var gjord med en sådan värme. |
Kommentarer
Trackback
