hardrockgoddess

(2009-06-06)

Just nu mår jag rätt kasst. Har inte fått sova ordentligt på några nätter och då börjar psyket och humöret att svaja.

Jag är deprimerad över att jag blir äldre, fyllde år för en vecka sedan och att tiden bara rinner förbi mig. Javisst, vi blir alla äldre, men de flesta behåller trots allt sina barn i livet. Jag började känna mig gammal ett tag efter Leonora hade dött. Det kändes som jag var 1000 år. Det både kändes och märktes på mig att jag gått/går i genom ett helvete. Jag tror inte jag hade känt mig föråldrad om Leonora fortfarande hade levt.

Jag har fått smaka på Livets Mening, för det är nämligen just att få barn. Men så bittert det togs ifrån mig. Så hastigt, utan förvarning. Innan jag blev gravid trodde jag aldrig någonsin att jag skulle tycka så mycket om och att älska att vara mamma. Men jag fick bara vara det i knappt 6 månader.

Jag känner inte några barn, har inte haft småbarn omkring mig på väldigt många år. Jag är ovan att handskas med barn. Jag vet inte vad man pratar med barn om. Ibland är jag t o m rädd för frågvisa småungar och kan gå omvägar om jag ser en grupp med barn som verkar vara i frågvis ålder.
- Aldrig trodde jag att jag skulle säga en dag att Livets Mening är att skaffa barn. Nu ångrar jag att jag väntade så länge. Jag hinner inte föda fem ungar, om det nu är vad jag hade velat.

Jag fick en del oväntade gratulationer på min födelsedag vilket gjorde mig jätteglad. Men så var det en nära anhörig som glömde bort mig helt. Jag vet det låter barnsligt, typ det är väl inte något att haka upp sig på. Men jag blev i ärlighetens namn väldigt ledsen och i kombination med andra faktorer känner jag mig alltmer obetydelsefull för den här personen.

Jaja, tänker kanske någon som läser detta; "typiskt ringhets-komplex". Det är möjligt, jag vet själv om att jag har ringhetstankar och dåligt självförtroende.

Idag är det sådant där väder som det var den fruktansvärda dagen då Leonora dog i sin spjälsäng. Obestämbar temperatur, väntande regnskurar och mulet. Det är precis som man känner att en katastrof är i antågande.
Jag är mycket orolig för min äldsta katt, som jag har skrivit om i bloggen här innan. Han har tappat tänder och ätit allt mindre och därför rasat i vikt sista månaden. Nu får han blötmat istället, men han äter ändå inte så mycket. Han är inne på sitt sjuttonde år. Om/när han dör blir det en katastrof för mig, så jag tror de får lägga in mig på psyket. Jag kan inte acceptera att han inte kommer leva så värst mycket längre. Jag säger "Nej, nej, det får inte lov att hända"! Jag går och kollar när han sover om han andas. Det första jag gör när jag vaknar är att se efter om han fortfarande lever. Jag har den uppfattningen om att vi kommer hitta honom död, precis som vi hittade Leonora.



"Det är ju bara en katt", kanske många tycker. Men för mig är den kattens status nästintill jämförbar med ett människobarn. Jag har haft honom sedan 1992... Det är rätt många år det.

Jag har många andra farhågor också. Jag är så rädd att jag är en börda för Matte. Att jag inte alltid orkar, att jag inte alltid orkar städa, klä på mig, diska, laga mat, handla den jävla maten, att jag har ont, att jag måste få massage, att alla mina mediciner kostar så mycket pengar, att jag inte tar initiativ till sociala sammankomster med andra människor, att jag hellre sitter framför datorn (som vi bara har en fungerande nu utav) än framför TV:n och ser en film. Att jag inte utövar mina konstnärliga talanger; jag spelar inte på det fina digitala pianot jag fick av honom, jag spelar inte på fiolen han köpte till mig, jag sjunger inte, jag spelar inte på min gitarr. Jag ritar inte heller längre, jag målar inga tavlor längre. Jag gör inget själv utanför hemmet.
Matte är själv så självständig att jag förutom att jag känner mig som en börda också känner mig överflödig. Jag vill känna mig behövd!
När jag hade Leonora var jag behövd. Men nu är det typ bara katterna som behöver mig. Jag brukar gå ut med den andra katten i koppel vilket han uppskattar. Tiden rinner förbi, jag orkar inget, samtidigt som jag vill känna att jag behövs. Jag är bara en stor fet klump som kostar pengar och har inget att ge andra människor.