hardrockgoddess

(2009-05-22)

Idag hade jag läkartiden hos den doktor jag ville skulle skriva en remiss för bukplastik, som jag skrev i slutet av förrförra inlägget.
Jodå, hon skall skriva remissen! Det var första gången jag träffade den här läkaren. Jag var väldigt nervös inför mötet.
Först trodde hon att jag jag ville ha en gastric bypass, men jag förklarade hur det låg till. "Ja, men då skall du ju till plastikkirurgen på Sahlgrenska", sade hon. Det var lite mutter om att det var en skönhetsoperation, men jag förklarade att det är INTE roligt när jag blir tagen för att vara gravid, och det kunde hon förstå. Jag är ledsen över att jag fått den här magen. Det som behövs göras är att muskler skall stramas åt och fett skall skäras/sugas bort. Har läst att läkningstiden är 6 månader.

Men det ligger ju an på plastikkirurgen också som måste gå med på det. Men jag har i alla fall blivit lovad remissen, så man kan väl säga att jag har halva inne.

Det jag inte gillade med dagens läkarbesök var att hon först av allt nästan, konstaterade att jag går hos psykiatrin - OCH efter hon gjort det, var bemötandet lite "Såja (klapp på axeln), nu tar vi det lilla lugna". Och jag kände att jag behövde vara så förbaskat över-artig för jag ville så gärna ha remissen, väcka sympati.
Men nästa gång jag träffar henne, skall jag nog formulera mig på ett sådant sätt, så att hon förstår att jag är ingen sådan som freakar ut eller t ex vägrar ta min medicin. Jag HATAR när man talar till mig som om jag vore en förståndshandikappad 5-åring.

Okej, jag är kanske lite snabb att döma henne här. Men trots den utlovade remissen, har jag känt mig nere idag efter läkarbesöket. Kanske pga bemötandet, kanske för att jag just SKALL få en remiss, för att jag är "vanskapt". Det är motsägelsefullt, men tja, livet är motsägelsefullt. Jag är inte ute efter en tvättbräda på magen eller plastikopererat utseende - jag önskar bara att jag inte var så tjock om magen och inte såg så havande ut.

Magen har lett till många pinsamma situationer, både för mig och andra, när folk trott jag var med barn och frågor uppstått. Det kvittar hur många sit-ups jag än gör, det har ingen effekt. Jag har köpt elektroder på TV-shop som skulle göra muskelsammandragningar, men ändå blir jag inte av med den slappa muskulaturen och lagren av fett.

Jag har inte alltid varit tjock om magen. Så här såg jag ut en gång i tiden: www.geting.se/viewimage.php?image=172710-GAB1... där jag hade ett midjemått på under 55 centimeter. Det var innan jag började med alla psykmediciner.
År 2000 gick jag upp från 59 kg till 119 kg. Alltså 60 kg!! Min dubbla vikt! Pga en jävla medicin som heter Risperdal som var på modet att skriva ut då. Jag blev helt zombifierad men mådde ändå dåligt psykiskt. Fettet satte sig främst på magen. Jag fick två ventromboser (proppar i benet) och diabetes typ 2, därtill.

Jag är arg att man inte ville byta ut medicinen på mig trots att jag gick upp så ofantligt i vikt. När jag påtalade det för en psykiater, sa hon att man kunde ju i alla fall hitta större storlekar på kläder på Lindex och Kappahl numera! Bah!

Det som fick den här psykiatern att ÄNTLIGEN byta ut Risperdal mot Cisordinol, var att jag nämnde i förbifarten någon gång att det verkade som att jag fick lite bröstmjölk, som är en biverkan på Risperdal. Det var egentligen inga mängder att tala om, och jag upplevde det inte som ett jätteproblem. Men DET kunde hon förstå att det var jobbigt, minsann (men inte en viktuppgång på 60 kilo)! Här har vi motsägelsefulla saker igen.

Dagen har i övrigt varit bra. Jag har en mycket älskvärd sambo som hjälper mig att smörja in mig med Dove SummerGlow (brun-utan-sol), jag har gett upp solarie-solningarna. Han borstar mitt hår och det händer att han lockar det också.
Vi har köpt klematis, petunior och blodröda buskrosor till vår främre uteplats.




Igår plockade vi en fin vår-bukett till Leonoras grav, bestående av fuchsia-färgad rhodedendron, äppelblom och lila syren. Vi tycker verkligen att vår Leonora har den absolut vackraste graven på hela kyrkogården. Hon var så vacker i livet, och så är även hennes sista viloplats.
Det är så skönt att komma till kyrkogården och varje gång jag närmar mig graven, säger jag "Hej, Lilla Bebis". Vi pratar fortfarande om henne som "Bebisen/Bebin". Vi tyckte/tycker det var så sött att kalla henne så, så det har vi delvis fortsatt med, även efter hennes död