hardrockgoddess

(2009-05-01)

Härom dagen var vi åter på plats på Barnsjukhuset i Göteborg för att träffa Jutta - den kvinnan som tog emot oss när vi kom in med Leonora död. Det var Jutta som stöttade oss hela den kvällen. Hon har alltid ett leende på läpparna och har alltid nära till ett skratt, utan att det i situationen skulle vara makabert.

Det var också Jutta som klädde vår dotter Leonora för kistan. Leonora fick ha en svart klänning jag sytt för hand, sin svarta volangmössa. Med sig i kistan fick hon brev från mig, Matte på baksidan av ett foto där vi satt alla tre. Vi såg till att en sidenpåse med en nektarin och lite mandlar följde med i kistan också.

Vi orkade inte se Leonora när hon låg i kistan, så Jutta fotograferade. Vi har inte sett bilderna alls och tanken är att vi skall lägga CD-romskivan med bilderna i bankfacket. Det sista vi fick se av Leonora är när jag fick lägga henne i en vagga den kvällen då det fruktansvärda hade hänt. Jutta bäddade med en filt det stod "Sov gott" på. Sen ville jag bara hem. Hem till min egen säng.

Men igår kunde jag inte låta bli att se bilderna. Matte låg och sov. Jag ville se att det verkligen var Leonora på bilderna.
Jag fick ingen chock, grät inte. De första bilderna är när Leonora ligger kvar i vaggan. Hon har en svart munkjacka och har kapuschongen på huvudet och en rosa/brun tröja. Ögonen är halvslutna, men fuktade. Inte alls torra som de var när vi hittade henne död i sängen. Hon ser inte alls särskilt död ut. Jag hade varit rädd att hon skulle få lila läppar och svarta ringar runt ögonen, men hon hade t o m rosor på kinderna!
Redan den kvällen då det hemska hänt reagerade jag kraftigt på att hennes ansiktsfärg förändrades så. Den blev gul-grå-lila-aktig. Men på fotona var färgen fin.
De andra bilderna är tagna när Leonora ligger i kistan. Då ser hon annorlunda ut i ansiktet. Det är nämligen så att ögonen sjunker ner mot kinderna när man har onbducerat. Jag är glad att jag inte behövde se det i verkligheten. Även på kistbilderna är ögonen halvslutna och liksom tittar in i kameran. Det konstiga är att hon ser inte alls särskilt död ut, så jag fick en konstig tanke om de fört in henne till kremeringsugnen fast hon inte var död!

Naturligtvis vet jag att hon var död. Men jag tycker det är synd att ögonen var öppna. Jag tycker det hade varit mer värdigt med stängda ögon.

Jag kommer inte lägga ut några bilder från tiden efter Leonoras död på henne. Tänk om någon oseriös person skulle få tag på dem.

Med oss till Jutta hade vi en sen present som tack för allt hon ställt upp för oss och Leonora - ett silverhalsband med en ängel som hängsmycke. Jutta tog det genast på sig.

Inatt hade jag svårt att sova. Jag hade under dagen kräkts två gånger, men det berodde inte på bilderna. När jag gick och lade mig var jag rädd att jag skulle kräkas en gång till och jag hade Leonoras foton på näthinnan. Matte la sig nära mig och klappade och smekte mig tills jag somnade.

Matte har inte sett bilderna än, men jag har berättat för honom om dem. Tids nog orkar han se dem också.