hardrockgoddess

(2008-08-25)
 

Jag är så ledsen. I någon veckas tid har jag liksom haft ett uppehåll i sorgen till Leonora. Det har kännts skumt, för då känns hon långt borta. Det var som någon här på Familjeliv skrev på sin presentation, att då man sörjer som starkast, då känns det änglabarnet närmare.

Allt känns hopplöst just nu. Har fattat att Leonora inte kommer tillbaka. Ett par gånger har jag nästan trott det, bara man hoppas tillräckligt mycket. Men det gör hon inte. Samtidigt som jag undrar så hur det är där på Andra Sidan. Det är väl inte konstigt att jag undrar det - mitt barn är ju där! Tanken på att jag själv vill hamna där tidigare än det kanske är tänkt, dyker upp då och då några gånger varje dag.

Känns inte som det finns mer kvar för mig här, att leva för. Om jag bara fick någon slags tecken på hur jag skall göra. Det är dödläge nu. Livet väntar ut mig. Något drastiskt måste hända, för att jag skall gå vidare antingen på det ena eller det andra sättet.
Men Matte då, säger någon. Ja, jag är bara en börda för honom känns det som. Och det blir väl aldrig av att vi gifter oss av olika anledningar, så där har jag heller inget att se fram emot.
Jag lever kvar tack vare konstgjord andning på något sätt. Hur kunde mitt liv gå så totalt åt helvete?

Idag skall jag till min psykiater. Har inte träffat honom på en månad nu, för han har haft semester. Brukar må lite bättre när jag varit hos honom.