hardrockgoddess

Jag har faktiskt en glädjande nyhet: jag har lyckats avvänja mig helt från insomningstabletter! Nu tar jag bara ett milt sömnmedel som heter Propavan (som INTE är vanebildande).
Fick börja med insomningstabletterna när Leonora dog och jag kom upp i väldigt höga doser. För er som känner till mediciner, så tog jag Imovane och Stilnoct.

För ett år sedan blev jag inlagd på psyket för dels min depression som kommit mitt i sorgen efter min dotters bortgång och dels för att jag hade så starka sömnbesvär. Då fick jag ta FYRA olika mediciner för att överhuvudtaget kunna sova: Propavan, Imovane, Atarax och Nozinan.

Fram tills för någon månad sedan har jag fått mixtra mellan dessa olika mediciner.
Jag hade en egen teori som min psykiater var snäll nog att lyssna på: om jag tog den mildare insomningstabletten Sonata, som skiljer sig kemiskt helt från Imovane och Stilnoct, skulle det bli lättare att avvänja sig. Och jag hade rätt! Istället för att ta 6 stycken Imovane, kunde jag istället somna på 2-3 Sonata. Sakta men säkert försvann beroendet av Imovane och Stilnoct.
Sedan började det hända positiva grejer:

Jag och Matte började på allvar ta itu med våra vandringar i skogen och mina promenader om kvällarna. Vi har gått tuffa sträckor med kraftigt kuperad, extrem terräng, så jag har totalt säckat ihop om kvällarna och inte behövt ta någon insomningstablett och nu verkar det som att jag inte längre behöver dem!

Jag ser noga till att motionera kraftigt varje dag. Javisst, det är nytt och osäkert. Har bara hållt på med de långa sträckorna och terrängen en veckas tid. Men för varje dag som går känns det som jag blir starkare.
Vi åker till naturreservatet Svartedalen och går olika sträckor där. Jag, svär, pustar och stånkar i terrängen men efteråt känner jag mig som en riktig vinnare!
Sedan på kvällarna, när Matte skall till jobbet, så följer jag med i bilen och blir avsläppt en bit utanför staden där vi bor och promenerar hem med MP3-spelaren på ytterliggare tre-fyra kilometer.
Vi har även en annan runda vi brukar gå som är snällare som är på 10-11 kilometer, där vi möter får, kor och hästar i hagar.

Men framför allt är jag stolt över mig själv att jag lyckats bli av med insomningstabletterna.

Jag har även andra saker på G:

Jag skall till Vårdcentralen snart och be om att få en remiss för bukplastik. Det är nämligen så att jag har en mage så att det ser ut som jag väntade barn i 6:e månaden. Och jag är DÖDLIGT trött på alla som tittar på min mage och ler. Och ofta händer det också att folk säger "Vilken fin bebismage du har! När är det dags?"
Jag hoppas innerligt att jag skall få remissen, men när jag talade med den kvinnliga läkaren per telefon, så hade hon all förståelse för mitt problem verkade det som.
Håll tummarna för mig ni där ute som läser detta!