hardrockgoddess

(2009-06-25)

Jag har fixat en minnessida för Leonora på www.evigaminnen.se/minnessida/leonora-sellman . Besök gärna sidan och tänd ett ljus för min lilla dotter.

Ja... Snart är det två år sedan det ofattbara hände, och fortfarande går det i huvudet på mig flera gånger per dag, hur vi hittade Leonora död i sängen. Jag försöker tänka bort det, men bilden utav henne liggandes där i spjälsängen med blånader på magen, konstig färg i huden och halvöppna torra ögon, har naglat sig fast på min hornhinna. Ja, jag är faktiskt himla rädd för synen, trots att jag tycker min dotter var det vackraste i världen.

Hur skall man lära sig att hantera sådana här minnen? Jag såg en gång på "60 minutes" om något experiment de hade gjort i USA på personer med traumatiska minnen. Genom någon slags hypnos kunde man helt enkelt radera vissa minnen/minnesbilder. En kvinna som i unga år hade blivit våldtagen levde med fruktansvärda minnen och hade blivit hjälpt av den här hypnosen. Hon hade aldrig riktigt lärt sig leva med minnet.
Med tiden kanske man lär sig leva med hemska minnen, men hur skall man någonsin vänja sig vid tanken att hitta sitt barn dött? Och den påföljande tomheten. Vårt hem som sprudlat av liv, blev plötsligt tyst, tomt och mörkt.

De följande dagarna efter Leonora dött, låg vi bara i sängen och grät och höll om varann, sov och var vakna omvartannat. Jag minns det som i ett töcken, man hade både fattat och inte fattat vad som hänt. Leonora - borta för alltid?
Men jag kände hennes närvaro konstant den första tiden efter hennes död. Som om hon svävade ovanför oss i ett aprikosfärgat sken och att hon log.
Vi kunde inte handla mat, laga den eller diska. Vi fick hjälp med allt. Min svärmor kom och diskade upp och såg till att vi fick mat. Min mamma ordnade med begravningsbyrån och kom upp från Malmö efter ett par dagar och bodde med oss i tre veckor.
Förutom kontakten med Jutta Kjaerbäck (som tog emot oss när Leonora hade dött), träffade vi ett kris-team på Kungälvs sjukhus, samt fick akut-besök hos min psykiater och en kurator.
Jag måste säga att alla kontakter som knöts i samband med vår dotters död (sjukvård, myndigheter etc), fungerade utmärkt. Det var inget krångel med t ex sjukskrivningar eller något alls. Alla hade högsta förståelse för oss, Matte och mig.