| Daterat: Fredagen den 17:e augusti 2007 kl 18:23 | |
| |
| |
| |
I tisdags hade vi urnsättning för min lilla dotter. Vi hade själv dekorerat den vita urnan med en bild på bambi, hjärtan och stjärnor. Vi hade överlämnat den till vaktmästaren på begravningen, så nu vid urnsättningen var det också han som kom och lämnade den vid graven.
Vi var bara jag, Matte, min mamma och Mattes föräldrar. Matte och jag hade kommit överens om att vi själva ville sänka ner urnan i jorden. Vaktmästaren gav oss urnan och lämnade oss, och vi höll så hårt i repet som satt om den och förde sakta ner den i gropen. Sen när den mötte botten i gropen höll vi kvar i snöret bägge två länge och höll varandra i händerna. Man ville inte släppa repet. Tårarna föll - det var ofattbart; vår bebis som varit med oss för bara en kort stund sedan, förde vi nu ner i jorden till hennes sista vila.
Vi var så lyckliga när hon kom. Hon var en mycket efterlängtad bebis. Jag hade en ganska jobbig högriskgraviditet men jag slutade aldrig älska bebisen som fanns i magen på mig, hur dåligt jag än mådde. Och dagen hon föddes är den lyckligaste i mitt liv.
Till slut var vi tvungna att släppa repet om urnan ner i jorden. Vi som var där hade med oss varsin rosa ros som vi också la i gropen. Efteråt så kramade alla om varandra, länge. Vi stod kvar och tittade ner i det ofattbara hålet i marken. Jag kände ett sting i mitt kejsarsnittärr. Jag tittade på skylten som markerar hennes gravplats, med hennes namn.
Efteråt innan vi gick in i bilen sa jag till Matte: "Tänk att vi en gång hade en liten bebis". Visst har vi det nu med, men hon är inte med oss på samma sätt längre. Jag känner fortfarande hennes närhet, som om hon svävade ovanför mig... Men jag saknar henne så. Det är en sådan saknad att jag inte finner ord att beskriva den. |
På bilden: Leonora tre dagar gammal på BB
