hardrockgoddess

2008-08-09) Det blev bara för mycket att min katt Aloette fick avlivas tre dagar efter årsdagen av Leonoras bortgång för två veckor sedan.
Jag kunde inte sörja bägge två så jag har sörjt katten enbart intensivt. Hon var mycket en symbol kring att jag blev förälder, då jag fick henne när jag väntade barn (Leonora). 
Vi begravde Aloette i skogen i en papplåda som vi bäddade i. Det tragiska är att nu känns nästan kattens grav mer personlig då hennes kropp faktiskt ligger under jorden, medan min bebis blev kremerad.

Vi valde kremering av Leonora för jag var rädd jag skulle få skräcktankar och vanföreställningar med mitt redan sköra psyke, om vi hade kistbegravning (förmultning, nedbrytningsprocess, maskar osv). Matte ville till en början att vi skulle ha kistbegravning, men jag klarade inte av tanken på att mitt barn skulle grävas ner i jorden och att det skulle hända hemska saker med hennes kropp.

Matte och jag la själva ner urnan i hålet som kyrkogårdsvaktmästaren grävt upp. Jag trodde det skulle vara jätteotäckt att se och hålla i urnan, men det var det faktiskt inte. Min mamma som förlorade bägge sina föräldrar, mina morföräldrar, när hon var 21 år, har alltid berättat hur hemskt det var att se urnorna. Men jag måste på något sätt vant mig vid tanken. Jag var beredd att se kvarlevorna i form av en urna.

Jag vill inte att Leonoras grav skall kännas opersonlig! Jag vaktar graven som en hök och det är bara jag och Matte som får göra i ordning där har vi sagt. Men jag undrar ibland hur det hade varit om vi hade haft kistbegravning ändå. Man kanske hade vant sig vid tanken. För nu är det som är gjort redan gjort; det går inte att ändra på. Men börjar undra om jag valde rätt..

Det är ju så tokigt egentligen: mitt i all chocken efter att man förlorat sitt barn skall man besluta i viktiga frågor som begravning, val av jordfästning, mm. Man har liksom ingen betänketid. Aska är som vilken aska som helst, funderar jag.

Jag känner att jag hade behövt prata med min psykiater om detta, fast han är på semester nu och en tid framöver. Det är tankar som är svåra att hantera; gjorde jag rätt? Och hur skall jag komma till ro med det som redan är gjort?

Leonora befinner sig på Andra Sidan tillsammans med katten. Det är jag övertygad om. Det är inte det jag oroar mig för, utan just om vi valde rätt med min dotters kvarlevor.
Jag går runt med ett slags illamående kring de här tankarna. Det är svårt