hardrockgoddess

Det känns hemskt tungt nu, som om jag inte hade någon framtid alls. Jag sitter här och vet inte ens om jag orkar skriva, för det kommer väl ändå inget vettigt ur mig som det är nu. Allt känns hopplöst och meningslöst. Jag saknar min lilla flicka så.. Varför kunde hon inte få stanna med oss? Precis som "alla" andra barn?

I helgen, till Allhelgona, var vi på något mycket vackert i alla fall. Det var Spädbarnsfonden som hade minnesstund i en kyrka för föräldrar och anhöriga till barn som gått bort.
Höjdpunkten på minnesstunden var när namnen på alla barn som dött, lästes upp samtidigt som ett ljus tändes; ett för varje barn. Man hade en stor, platt ljushållare i trä som ljusen sattes fast i. Éfteråt sjöng kören. Då kom tårarna. Man hade suttit på spänn tills Leonoras namn skulle läsas upp och sen slappnade man av. När musiken och de vackra rösterna sen fyllde kyrkan, så kände jag att Leonora var så nära mig, men ändå så långt borta.
Det var väldigt positivt att familjerna som kom till minnesstunden, hade sina barn med sig. Det ingav hopp på något sätt.
Osynliga band knöts emellan oss alla som var där; alla har genomgått samma fruktansvärda sak; att förlora sitt barn.
Efteråt bjöds vi in till församlingshemmet där man dukat upp med många sorters goda kakor, bullar och tårtbitar. Vi stannade inte så länge; vi ville tillbaka till vår kyrkogård och tända på Leonoras grav. Det blev verkligen ett vackert blickfång. Vi tände förutom de två gravlyktorna, fem stycken marshaller. Någon kanske tycker det var överdrivet, men vi kan inte nog uttrycka vår sorg, jag och Matte. Vi såg på håll sen att många stannade till vid graven och tittade. Leonora var vacker i livet, och så är även hennes viloplats.


Men nu har jag kommit i en väldigt ledsam fas. Jag vet inte riktigt vad jag skall ta mig till. Jag längtar oerhört mycket efter att få ett nytt barn. Har ett stort behov att "få ta hand om", även om jag knappt nu kan ta hand om mig själv känns det som. Kroppen skriker efter att få bli gravid, samtidigt som sorgen efter min lilla bebis tär mig in i benmärgen.

Somliga dagar kan jag ha storslagna planer på hur jag vill att Matte och jag skall bygga upp vår framtid, för att andra dagar bara gripas av den Totala Hopplös- och Meningslösheten. Jag försöker intala mig själv att jag har åtminstone en ANLEDNING att vara ledsen, men.. ändå.
Detta J*VLA "ändå".

Nu fortfarande ibland, kan jag drabbas av att jag inte kan förstå vad som hänt. Hur kunde hon bara försvinna? Hon, min lilla flicka, som jag haft i magen så länge, bara borta. BORTA. Det är som att hugga bort en kroppsdel. En tom barnkammare. En vagn som står och bara.. står i förrådet. Hennes lilla rosa potta hon aldrig fick lära sig att använda. Hennes leksaker som vi samlat på hennes rum. Allt bara gapar tomhet, meningslöshet.

Varför skulle jag av alla människor drabbas av detta?
Jag är inte ensam om detta, det vet jag. Jag kan förhoppningsvis bli gravid på nytt och allt går bra.. Men en ny bebis känns så långt borta. Först skall man bli gravid och sen ett långt havandeskap som i mitt fall kanske inte är så enkelt med diabetes bla. Och skräcken över att det kan hända igen.... Statistiken talar emot det, men sen har vi lagen om alltings jävlighet.