hardrockgoddess

2007-10-09 19:05:00:


I fredags när min dotter Leonora skulle fyllt åtta månader om hon levt, kom gravstenen på plats. Vi hade fått besked om att stenen skulle komma den veckan, men på fredagen var Matte dålig. Han mådde illa, var yr och kunde inte komma upp ur sängen. Vi hade gått dit nästan varje dag och mer eller mindre gett upp hoppet om att gravstenen skulle komma på plats på utsatt tid.

På lördagen var det min tur; jag var yr och trött och kunde liksom inte piggna till. Jag kände det som att jag inte hade något att leva för. Men så drog Matte iväg mig och vi promenerade iväg till kyrkogården och redan på håll såg vi att den vita gravstenen med duvan ovanpå, hade kommit!
Vi blev så glada!

Stenen har för mig varit en symbol och en tillflykt i tanken som jag kunnat finna ro hos. När jag mått extra dåligt, speciellt nät jag tänkt på hur vi hittade lilla bebisen i sängen livlös, så har jag kunnat se stenen framför mig och kunnat lugna ner mig, hur konstigt det än låter. Att den kommit på plats känns skönt. Många kanske tror att då blir man extra ledsen, när man ser stenen med namn och allt, men när vi är på kyrkogården är vi inte störtledsna. Det är skönt att kratta och göra i ordning, det är som terapi.
Vi har sagt till anhöriga också om att det är bara Matte och jag som skall sköta graven. Jag tror det är viktigt för oss; det var vår bebis och nu tar vi hand om henne fast på ett annat sätt.

Under den tid som gått sedan vi beställde gravstenen, har vi planerat mycket över hur vi vill ha det på kyrkogården. Vi bestämde att vi ville ha rosor liksom bakom stenen som kan omsluta den. Idag åkte vi till ett ställe som är specialiserade på just rosor och fick tag i en engelsk sort som doftar, är ljust ljust rosa och är liksom runda. Riktiga stillebenrosor; jag tänker mig gamla holländska målningar med rosenvaser, rundade blommor som doftar underbart. De blommar från veckan före midsommar tills frosten kommer, så det kommer vara blommor där hela somrarna. Mannen som jobbade på handelsträdgården var hjälpsam och berättade exakt hur vi skulle plantera och beskära dem sen i april månad och vi förklarade att det var till kyrkogården.

Och så vill vi flytta. Redan före det här hände, så tänkte vi att vi skulle flytta. Vi ville flytta någonstans där det skulle vara bra för Leonora att växa upp.
Nu vill vi flytta ifrån den här lägenheten för att vi är dödligt trötta på den, speciellt sedan vi miste Leonora. Väggarna andas bara saknad och vi har bott här så länge ändå. Helst vill vi flytta till ett hus, så man kan ha trädgård. Nästa gång vill jag köpa rosor till ett hus...


Lördagen den 27:e oktober 2007

Idag är det tre månader sedan jag skapade den förra tråden och det har gått ungefär lika lång tid sedan min lilla bebis somnade in i sin säng. Livet känns svårt. Vissa dagar är bättre, men så finns det dagar som är värre också.
Härom veckan åkte vi till Ullared för att köpa gravljus och marshaller. Vi fyllde hela botten på vagnen med de här ljusen. Däremot var jag inte beredd på att se alla julsaker på Ge-Kås. Jag fick en chock. Det var den här julen som skulle bli Leonoras första. Jag fasar inför julen. Mitt bland allt glitter, tomtar och ljusstakar kom jag i ett sådant där tillstånd att jag kunde brista i gråt när som helst. Inte blev det bättre när jag av en händelse såg det gigantiska napp-utbudet de hade på en vägg där i Ullared.

Jag är jätterädd för julen. Förra året satt jag med min runda mage i min röda klänning och var så lycklig; jag hade ju hela livet framför mig och jag skulle bli mamma för första gången i mitt liv. Det var en lycklig tid. Vi gjorde i ordning i lilla bebisens rum. Det var oändligt många resor till IKEA och vi hade av en slump året innan målat väggarna rosa i det rummet. Allt kretsade kring att jag och Matte skulle bli föräldrar och vi var mycket förväntansfulla.
Hur som helst så köpte jag en tomte i Ullared som vi skall ha vid Leonoras grav i december, så hon får "uppleva" lite jul i alla fall, den julen hon aldrig fick vara med om. Nu har vi även satt en liten porslinskatt som vaktar där uppe. Min äldsta katt på nästan 15 år var den som fick Leonoras första skratt i maj månad, så vi tänkte att det är klart hon skall ha en katt där uppe på kyrkogården. Det är Leonoras vakt-katt.