hardrockgoddess

2007-11-14 21:26:09:
Tack alla underbara ni som skriver till mig. Jag läser allt och tar till mig det ni säger.
Jag har haft ett par verkligt tuffa dagar det sista, där jag verkligen inte sett mening med någonting, för hur kan det bara vara så orättvisst? Att det är så mörkt gör inte saken lättare.

Men så kom jag på en sak som fått mig att leva upp lite. Jag vet inte varför men jag har fått en så plötslig lust att rida på hästar!
Jag red när jag var i 10-års åldern och min favorithäst hette faktiskt Leonora, så det är därav mitt barns namn kommer.

Jag har inte ridit sedan dess egentligen och har glömt allt, men nu sen jag kom på det här så känns saker mycket lättare. Jag håller på att kolla upp ridhus och möjligheter till lektioner just nu och jag känner mig faktiskt förväntansfull.

Igår var jag med om en konstig sak, jag måste berätta. Jag och Matte var och handlade i en mataffär och vi stod i kö för att betala. Då hör jag en bebis skrika.. och det lät nästan som Leonoras gråt gjorde. Jag blev ledsen och sa till Matte att jag skulle gå utanför och stå där tills han hade betalat och packat i varorna. Då börjar det hugga i ljumsken på mig precis som det gjorde i början av min graviditet med Leonora.
Jag bara menar; tänk om psyket kan spela en sådana spratt att barnagråten kan framkalla sådana fysiska känslor! Samtidigt blev jag glad.. Jag kan inte förklara. Det kändes så beblandat att höra en bebis med så likt skrik som min lilla dotter hade.

Men jag vill berätta för er alla som följt mig att just nu känns det bättre sedan jag kom på det här med hästarna. Hoppas jag nu får nån bukt på det och får komma och rida snart.. för Gud vad jag behöver dels pyssla om, och dels t ex komma utanför och känna att jag har kontakt med djur och natur.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-11-22 14:33:32:


I tisdags var jag på min första ridlektion (på 20 år). Innan var jag rädd och nervös; tänk om jag skulle bli biten, avkastad eller att det bara skulle gå åt skogen. Men det var det mest underbara jag upplevt på länge! Meddetsamma jag kom in i stallet blev jag lugn och all nervositet var som bortblåst.
Jag fick en snäll häst som hette Andvari. Jag fick höra att de satte 4-åringar på honom, så då kan ni förstå att han var snäll. Jag fick rykta och borsta honom, kratsa hovarna och så fick jag hjälp med att sätta på sadel och betsel och träns.
Man tror att man skall ha glömt allt man lärt sig efter 20 år, men det var lite som med cykling. Jag kom ihåg mycket och när lektionen var klar sa ridläraren att det gick suveränt för mig och hon hade trott att hon skulle få rycka in hela tiden, men jag hade t o m klarat något som hette framdelsvändning (att hästen roterar runt kan man säga) utan hjälp.

Islandshästar springer i något som heter tölt, som varken är skritt eller trav. Tror det kallas passgång också. Jag fick igång hästen Andvari i tölt och det var som att glida fram, och det gick ganska fort. Kan ni tänka er, jag kände lycka! Jag hade ett leende på munnen hela tiden, för jag var så oerhört glad!
Nästa gång får jag nog inte ha samma häst, men de andra hästarna verkade också snälla. Det viktigaste med allt var att jag kände sådan kontakt med djuret och att vi var samspelta. Det kändes så oerhört bra!

Idag är det exakt fyra månader sedan Leonora lämnade oss. Den mest hemska dagen i mitt liv. Jag känner fortfarande att hon är med oss, hon är vår lilla ängel med riktiga vingar som vakar över oss och ger oss tur. Jag kände att jag hade hennes välsignelse med ridningen och varenda gång jag kände mig något tveksam, så såg jag hennes leende framför mig, så gick allt bra.
Vi har kvar hennes rum som det var när hon lämnade oss. Det finns ingen anledning att stressa på med att få bort de sakerna. Vi vet ju redan att hon lämnat jordeytan ändå.