hardrockgoddess

2008-07-22 13:49
Idag, tisdagen den 22:a juli, är det exakt ett år sedan vi hittade vår lilla flicka Leonora död i sängen. Klockslaget var 17.42, det vet vi för det var då vi ringde ambulansen, har vi fått veta. Men exakt när hon dog, vet vi inte. Hon dog i sömnen, tror man.



Det var Matte som hittade henne. Jag kommer aldrig glömma hans vrål och skrik. Hon hade ju dessutom börjat blåna på magen. Hon hade legat och sovit i sin blöja bara.
När Matte skrek rusade jag in till barnkammaren och fick se medetsamma att något inte stod rätt till. Leonora såg helt förändrad ut.
"Vi måste ringa ambulans"! skrek jag och fick fatt i telefonen och slog 112. De svarade på SOS och jag skrek "Mitt barn kan inte andas"!!!

Det var som vilken dag som helst. Vi hade lagt henne för att sova lite. Vi skulle nu väcka henne för att hon skulle få mat. Sedan var det tänkt att vi skulle gå ut på en promenad, när det slutat regna.

Jag både förstod och inte att hon var död. Genom SOS:s instruktionerr försökte jag återuppliva henne, men det var alldelels för sent.
Jag skrek: "Hon är kall på huvudet, men varm på magen, varför det"???
"Jag vet inte", sa SOS-mannen. "Fortsätt trycka på hennes bröst och andas in i hennes mun", instruerade han mig.
Jag förstår nu i efterhand att han gjorde allt för att hålla mig sysslesatt tills ambulanspersonalen kom.

Ambulanspersonalen kom och de höll på med sina anropningstelefoner och angav koder. Leonora fick åka i en ambulans och Matte och jag i en annan. Det var den värsta färd jag någonsin åkt. Matte grät häftigt och jag bara satt och rabblade "Gode Gud låt henne ingte vara död, gode Gud låt henne inte vara död".

Vi blev emottagna på Barnsjukhuset i Göteborg, Östra. Leonoras ambulans hade kommit fram först. När vi steg ur våran blev vi emottagna av en äldre dam med vitt hår, Jutta. Hon var väldigt varm i sin utstrålning. Vi frågade var vår dotter och då sa Jutta att vi skulle gå in och sätta oss i ett rum. När vi kom in såg vi uppdukade saftglas och en tillbringare med röd saft i. Vi andades häftigt och Jutta sa att snart skulle läkaren komma.

När läkaren kom och satte sig och fick yttra de fasansfulla orden: "Tyvärr har er dotter avlidit", rämnade allting för mig. Jag hoppade upp ur soffan och hoppade jämfota på golvet och skrek "Ne, nej, det får inte vara sant! Nej nej!". Matte höll om mig hårt och vi grät och klamrade fast oss vid varann där på golvet. Vårdpersonalen, läkaren och Jutta lät oss vara ett litet tag.

Det var en mardröm utan dess like.

Sedan kom ambulanspersonalen in med Leonora och vi fick sitta med henne. Matte höll henne först, men jag vågade inte riktigt. Jag tyckte nästan det var jobbigt när jag tittade på henne och jag kände mig nästan arg på något oförklarligt sätt. Jag ville att de skulle plocka undan henne, så man inte stod inför det hemska faktumet att hon hade dött.

Oj, oj. Vi var kvar några timmar där på Barnsjukhuset. Jag ville träffa en präst, men det kom en manlig diakon istället. Jag ville vi skulle be tillsammans och vi knäppte våra händer och bad tillsammans att Leonora skulle få det bra på andra sidan. Sedan välsignade han henne. Det kändes viktigt för mig.

Jag fick lugnande tabletter, Atarax, som några från psykiatriska avdelningen lämnade, men frågan var om de hade så stor effekt. Jag låg och vred mig i soffan och Jutta pratade med oss och berättade att man trodde att det var plötslig spädbarnsdöd som Leonora dött av.
Jutta berättade också att hon förlorat två barn.
Det blev många kramar. Jutta kramade om mig och sa mitt i alltihop att jag hade vackra ögon, minns jag. Vi stod utanför ambulansintaget och i periferin hörde Jutta och jag att en pappa skällde på sitt barn.
"Hör du"? sa Jutta. "Han skulle bara veta vad som kan hända".

När det var dags att gå, fick jag hålla i min döda dotter för sista gången. Det var ofattbart. Hon som för bara ett antal timmar sedan suttit och skrattat åt mig i soffan i vardagsrummet. Jag fick lägga henne i en trävagga med ett broderat täcke över, där det stod "Sov gott".
"Jag skall ta hand om Leonora. Ni behöver inte vara oroliga", sa Jutta. Sedan gick vi ut i spöregnet. "Änglarna gråter", sa Jutta till Mattes föräldrar som också kommit.


Nu har det gått ett år. Ett helt år. Det har både gått snabbt och samtidigt som det känns som det var igår, känns det längesedan. Jag har i princip bara legat i sängen och ätit godis i ett års tid, förutom ett par undantag när vi var i Rom i september och när jag red på hästar i november-december. Jag har samlat på mig ganska mycket övervikt och det är åt skogen med min diabetes.

För någon halvtimme sedan kom posten med ett Nallebud. Jag och Matte har gått i samtalsgrupp tillsammans med andra föräldrar som förlorat barn under våren. De tillsammans skickade en liten nalle med änglavingar nu till den här svåra dagen. Vi blev jätteglada! Vi har satt den på Leonoras minnesbord.:)