Vi har precis beställt en resa till Rom. Vi skall åka den 20:e och stanna en vecka. Det skall bli skönt att få komma iväg och få lite distans till allt som har hänt. Vi skall bo inte alltför långt ifrån Spanska Trappan.
Känns overkligt. Det känns fortfarande overkligt att min lilla bebis Leonora är borta för alltid. Vi var en så sammansvetsad familj, vi gjorde allt tillsammans. Det var vi tre mot världen, på något sätt.
Aldrig hade jag trott att hon skulle försvinna före mig. Jag trodde hon skulle få växa upp, jag skulle få se henne utvecklas, bli ett större barn, bli tonåring, bli vuxen en dag. Men hon blev inte ens ett halvår gammal. Hon somnade in i sin lilla säng helt oförberett. Åh, lilla Leonora vad din mamma saknar dig, vad jag älskar dig, min allra käraste lilla bebis! Tänk om du hade kunnat komma tillbaka!
Det är ingen vanlig resa vi skall åka på, inte en nöjesresa i den bemärkelsen. Vi skall vila upp oss efter förlusten av vårt barn och få se på lite nya saker. Jag är tacksam att vi får den möjligheten. Förhoppningsvis får vi lite distans till vår tragedi när vi får känna historiens vingslag i Rom. |
