Jag tvekar lite att skriva detta inlägg.. Men eftersom jag skrivit så mycket innan, kan jag lika gärna skriva det här också.
För er som följt mina texter kanske ni kommer ihåg händelsen när jag var i en mataffär och hörde en bebis skrika och jag kände ett hugg i ljumsken, precis som det kändes när jag väntade Leonora. Jo, jag var verkligen med barn. Gjorde ett graviditetstest den 25:e november tror jag och det visade plus!! Vi blev jätteglada! Tänk att vi blivit gravida igen, bara fyra månader efter Leonoras död - fantastiskt! Dock blev vi lite ställda när vi gjorde en snabb uträkning för beräknad förlossning och det visade sig vara kring den 22:a juli till sommaren - dvs det datumet som Leonora dog på. Vi tänkte att vi får se det som något positivt, att den värsta dagen kan komma att innebära lycka trots allt.
Vi började prata om namn. Blir det en pojke eller flicka? Och vi tyckte ju det var så bra att vi har alla saker man behöver när man får en liten bebis. Möjligtvis om det blir en pojke får vi köpa en del nytt, så han slipper rosa.
Det var både planerat och inte. Egentligen hade vi tänkt vänta med att skaffa barn tills efter nyår, men när jag hade ägglossning, som jag alltid vet när jag har, kunde vi inte låta bli att försöka. Och det gick på första försöket! Vi kände det som att det här har vi verkligen förtjänat efter allt vi gått i genom, snart har vi en liten bebis igen att ta hand om.
Sorgen efter Leonora försvann inte, men den tog en annan riktning, kan man säga. Jag som varit rädd för en jul utan min dotter, kunde plötsligt se fram emot en jul då jag i alla fall är gravid. Jag tänkte att då kan jag ha samma röda klänning som förra året, då Leonora fanns i min mage.
Vi var uppe på kyrkogården och vid Leonoras grav berättade för henne vi när vi tänt ljusen, att hon skulle bli storasyster. Vi berättade också för min mamma och Mattes föräldrar. Vi väntar med att berätta för de andra, tänkte vi.
Jag som börjat rida på islandshästar och kommit att älska det tog reda på genom min förra barnmorska att jag kan fortsätta med ridningen till hälften av graviditeten. Det är mödravårdens rekommendationer om man mår bra. Jag blev glad för detta också, för jag trodde först att jag bara kunde rida fram till jul.
En annan sak är våra katter. Ända sedan Leonora dog har de inte sovit i hennes rum, alltså på fyra månader. De har bara gått in där för att vända. Några dagar före jag gjorde graviditetstestet så fann vi alla tre i Leonoras säng. Katterna började plötsligt att spendera hela dagarna i barnkammaren och när vi fick graviditetesbeskedet, så skojade vi och sa att de säkert värmer upp sängen för den nya bebisen.
Men så i måndags började det hända saker. Jag fann blod i trosorna. Inte alls mycket, utan kanske bara 1½ tesked om man skall försöka uppskatta mängden. Jag blev jätteorolig, för vad jag hade hört är det inget gott tecken om man böder under sin graviditet. Jag blev lite nerlugnad dock efter jag pratat med barnmorskan i telefon. Jag visste inte om jag blött något före, för jag använder nästan enbart svarta trosor, men nu på måndagen hade jag för ovanlighetens skull vita och det var därför jag såg blodet. Barnmorskan sa åt mig att använda binda så jag kunde se om det kom mer blod, men det gjorde det inte.
Tills i fredags. Då började jag blöda ganska mycket och även i förrgår, lördags. Det gjorde även ont och strålade ner i benen förutom den värken som kändes som tilltagen mensvärk.
Igår, söndag, fortsatte jag att blöda. Men allt skulle lösa sig idag, tänkte vi. Jag skulle bli inskriven på Specialmödravården och diskutera insulindos under graviditeten. Då skulle de få göra ett tidigt ultraljus och då skulle vi säkert få reda på att allt var bra med den pyttelilla bebisen i min mage.
Men i natt hände det. Jag fick missfall. Jag hade väldiga smärtor och fann en klump i bindan, det som var det lilla fostret med sin hinnsäck med en massa blod. Matte var vaken för han kunde ej somna, så jag sa det till honom, men jag själv somnade om nästan medetsamma och han lade sig bakom mig och höll om mig.
Jag ringde till mödravården tidigt i morse och berättade vad som hänt och att jag inte behöver komma på inskrivningen idag.
Jag vet inte vad jag skall känna just nu. Skall jag vara ledsen, arg? Vem kan man skylla på? Vi blev verkligen glada när vi fick reda på att vi skulle bli föräldrar igen.. Men av någon anledning får vi inte behålla våra barn. Vi vill så klart försöka igen. Bara man nu inte råkar ut för fler missfall.
En sak är bra i alla fall, och det är att jag hann inte komma så långt in i graviditeten. |
