Hur våren har varit...
2008-05-18 21:51
Nu känner jag att det är dags att skriva igen. Det var ett tag sedan sist jag skrev om vår sorg efter Leonora, närmare bestämt i samband med hennes födelsedag i februari.
Nu är det maj månad och i slutet av juli väntar vi årsdagen då vår dotter somnade in för alltid.
Jag har varit mycket trött under våren och haft sömnproblem. I februari mådde jag så dåligt att jag gjorde ett halvhjärtat självmordsförsök då jag svalde en mängd sömnmedicin. Jag ville så gärna att Leonora skulle komma och möta mig om jag dog. Men jag ringde Matte som var på jobbet och berättade vad jag gjort, och han ringde ambulans som kom och hämtade mig. Jag fick ta medicinskt kol väl inne på intensiven. Matte kom några timmar senare och förvånansvärt nog fick jag åka hem samma dag. Fick höra sedan av min läkare att man sett det som en "impulshandling".
Under våren har Matte och jag gått i samtalsgrupp och fått träffa andra föräldrar som förlorat barn. Det är Spädbarnsfonden som har hållt i de här träffarna. Det har bitvis varit jobbigt att gå och prata på det sättet, samtidigt som jag förstår att det har varit en viktig del i sorgebearbetningen att just få prata, höra andra och TRÄFFA andra som varit med om den fruktansvärt ofattbara att förlora sitt barn. Nu när träffarna är över känns det tomt, men vi skall ha en återträff i höst.
Jag kommer aldrig att finna mig i tanken att vår dotter bara rycktes ur händerna på oss så plötsligt. Det är fortfarande med fasa jag kommer ihåg det ögonblick när vi hittade Leonora död i sängen och hela scenariot som spelades upp med ambulansmän, sjukhus och läkarens besked: "Tyvärr har er dotter avlidit".
Vi blev väl omhändertagna, det har vi blivit hela tiden. All kontakt vi haft med vården och Försäkringskassan har flutit på bra. Men jag minns allt med ett sorts illamående och nattsvart sorg. Jag undrar hur jag överhuvudtaget skall orka fortsätta. Sommaren står för dörren och jag är rädd att något nytt fruktansvärt skall hända den här sommaren. Jag går och kollar hela tiden om Matte andas när han sover, om katterna andas. Är så himla rädd att min tillvaro skall gå i tusen bitar igen. Kan inte slappna av, samtidigt som jag är så trött.
Leonoras rum står oförändrat, vi har inte plockat undan någonting och kommer inte göra det förrän vi flyttar. Vi sköter hennes grav, tänder gravljusen och kommer med nya blommor. Matte och jag pratar mycket om Leonora, hon kommer in i alla möjliga samtalsämnen vi har, hon finns med hela tiden och tiden hos levde och hennes födsel minns vi med stor glädje. Desto värre är det att hon så plötsligt dog. Vi kände verkligen att vi fått det bästa av allt; vår lilla dotter. Vår familjebildning låg verkligen i sin vagga och framtiden var ljus och oändlig och ett stort glädjerus.
Och jag var så stolt. Inte bara för Leonora som bebis, utan för mig själv. Att jag blivit mamma, det största av allt. Att jag och Matte fått ett kärleksbarn ihop, hur bra det var för vår relation. Det kändes som man vunnit högsta vinsten.
I april var jag inlagd på psyket för mina sömnstörningar och depressionen som kommit mitt i sorgen. Jag var bara inlagd ett par dagar, för jag stod inte ut i miljön, jag fick komma hem. De kritvita väggarna i mitt ensliga rum gjorde att jag ENBART kunde tänka på Leonoras död och jag bara grät där. Jag var otroligt tacksam över att komma hem.
Men vi trivs inte i lägenheten. Det var ändå här det hände, här som Leonora dog. Vi orkar för det mesta inte hålla städat, rummen gror igen. Vi lagar mat, men ofta äter vi samma maträtt i flera dagar för vi orkar inte komma på något nytt för varje dag. Vi diskar oftast i samband med att ny mat skall lagas, och sen står disken tills det blir ett jätteberg som ingen orkar ta itu med.
Vi har börjat gå i naturen igen, efter att jag legat i sängen hela vintern och våren. Min diabetes har förvärrats och har samlat på mig övervikt som inte gör sockret bättre, det är en ond cirkel. Det gör att det inte är läge att skaffa ett nytt barn än.
Jag känner mig extra fäst vid Matte. Han har stått vid min sida hela tiden och vi har bägge genomlevt det värsta av det värsta, tillsammans. Mitt i allt det hemska har min kärlek till honom vuxit sig ännu starkare. Jag känner verkligen hur vi är menade för varann i en ÄNNU högre mening än vad jag gjort innan. Jag kämpar för hans skull också; vi måste klara det här både en och en och tillsammans. Vi har sett varandra som lyckligast och när vi var och en varit som mest nere - ytterlighet mot ytterlighet. Vi har varit tillsammans i sju år nu och jag vill inget annat än att dela resten av mitt liv med Matte. Det är det jag lever för nu.
Nu känner jag att det är dags att skriva igen. Det var ett tag sedan sist jag skrev om vår sorg efter Leonora, närmare bestämt i samband med hennes födelsedag i februari.
Nu är det maj månad och i slutet av juli väntar vi årsdagen då vår dotter somnade in för alltid.
Jag har varit mycket trött under våren och haft sömnproblem. I februari mådde jag så dåligt att jag gjorde ett halvhjärtat självmordsförsök då jag svalde en mängd sömnmedicin. Jag ville så gärna att Leonora skulle komma och möta mig om jag dog. Men jag ringde Matte som var på jobbet och berättade vad jag gjort, och han ringde ambulans som kom och hämtade mig. Jag fick ta medicinskt kol väl inne på intensiven. Matte kom några timmar senare och förvånansvärt nog fick jag åka hem samma dag. Fick höra sedan av min läkare att man sett det som en "impulshandling".
Under våren har Matte och jag gått i samtalsgrupp och fått träffa andra föräldrar som förlorat barn. Det är Spädbarnsfonden som har hållt i de här träffarna. Det har bitvis varit jobbigt att gå och prata på det sättet, samtidigt som jag förstår att det har varit en viktig del i sorgebearbetningen att just få prata, höra andra och TRÄFFA andra som varit med om den fruktansvärt ofattbara att förlora sitt barn. Nu när träffarna är över känns det tomt, men vi skall ha en återträff i höst.
Jag kommer aldrig att finna mig i tanken att vår dotter bara rycktes ur händerna på oss så plötsligt. Det är fortfarande med fasa jag kommer ihåg det ögonblick när vi hittade Leonora död i sängen och hela scenariot som spelades upp med ambulansmän, sjukhus och läkarens besked: "Tyvärr har er dotter avlidit".
Vi blev väl omhändertagna, det har vi blivit hela tiden. All kontakt vi haft med vården och Försäkringskassan har flutit på bra. Men jag minns allt med ett sorts illamående och nattsvart sorg. Jag undrar hur jag överhuvudtaget skall orka fortsätta. Sommaren står för dörren och jag är rädd att något nytt fruktansvärt skall hända den här sommaren. Jag går och kollar hela tiden om Matte andas när han sover, om katterna andas. Är så himla rädd att min tillvaro skall gå i tusen bitar igen. Kan inte slappna av, samtidigt som jag är så trött.
Leonoras rum står oförändrat, vi har inte plockat undan någonting och kommer inte göra det förrän vi flyttar. Vi sköter hennes grav, tänder gravljusen och kommer med nya blommor. Matte och jag pratar mycket om Leonora, hon kommer in i alla möjliga samtalsämnen vi har, hon finns med hela tiden och tiden hos levde och hennes födsel minns vi med stor glädje. Desto värre är det att hon så plötsligt dog. Vi kände verkligen att vi fått det bästa av allt; vår lilla dotter. Vår familjebildning låg verkligen i sin vagga och framtiden var ljus och oändlig och ett stort glädjerus.
Och jag var så stolt. Inte bara för Leonora som bebis, utan för mig själv. Att jag blivit mamma, det största av allt. Att jag och Matte fått ett kärleksbarn ihop, hur bra det var för vår relation. Det kändes som man vunnit högsta vinsten.
I april var jag inlagd på psyket för mina sömnstörningar och depressionen som kommit mitt i sorgen. Jag var bara inlagd ett par dagar, för jag stod inte ut i miljön, jag fick komma hem. De kritvita väggarna i mitt ensliga rum gjorde att jag ENBART kunde tänka på Leonoras död och jag bara grät där. Jag var otroligt tacksam över att komma hem.
Men vi trivs inte i lägenheten. Det var ändå här det hände, här som Leonora dog. Vi orkar för det mesta inte hålla städat, rummen gror igen. Vi lagar mat, men ofta äter vi samma maträtt i flera dagar för vi orkar inte komma på något nytt för varje dag. Vi diskar oftast i samband med att ny mat skall lagas, och sen står disken tills det blir ett jätteberg som ingen orkar ta itu med.
Vi har börjat gå i naturen igen, efter att jag legat i sängen hela vintern och våren. Min diabetes har förvärrats och har samlat på mig övervikt som inte gör sockret bättre, det är en ond cirkel. Det gör att det inte är läge att skaffa ett nytt barn än.
Jag känner mig extra fäst vid Matte. Han har stått vid min sida hela tiden och vi har bägge genomlevt det värsta av det värsta, tillsammans. Mitt i allt det hemska har min kärlek till honom vuxit sig ännu starkare. Jag känner verkligen hur vi är menade för varann i en ÄNNU högre mening än vad jag gjort innan. Jag kämpar för hans skull också; vi måste klara det här både en och en och tillsammans. Vi har sett varandra som lyckligast och när vi var och en varit som mest nere - ytterlighet mot ytterlighet. Vi har varit tillsammans i sju år nu och jag vill inget annat än att dela resten av mitt liv med Matte. Det är det jag lever för nu.
Kommentarer
Trackback
