Dagarna genomlever vi på något sätt. Både jag och Matte är sjukskrivna och vi sover väldigt mycket (upp till 12 timmar per natt) och tar hand om varandra. Nästan varje dag går vi långa rundor skogen och det är det som känns som den bästa medicinen.
Vi pratar mycket om Leonora. Vi har så fina minnen.
Vi trivdes så med att vara föräldrar. Vi älskade vår lilla bebis så oerhört mycket. Hon var så fantastisk på alla sätt och så lätt att ta hand om att jag många gånger tänkte "det här är för bra för att vara sant". Tyvärr var det det också, för hon finns ju inte med oss längre...
Att bli mamma är det bästa jag varit med om i mitt liv. Vi har så smått pratat om att vi inom en viss framtid vill skaffa ett till barn. Men allt måste lugna sig först. Helst vill vi flytta också.
Inom kort kanske vi åker på en resa för att få lite distans till allt som hänt. Vi har inte lagt undan hennes saker än, utan hennes rum är som det är fortfarande. Hennes skötbord har vi gjort till ett fint minnesbord där vi har foto på henne, hennes ap-leksak (en leksaks-apa från IKEA som hon var så glad för), napp, mässingsljusstakar med rosa stearinljus i och blommor som vi sköter om. I en liten ask har jag även lagt den bit av navelsträngen som satt kvar i hennes navel tills hon var ett antal veckor. Jag funderar på att lämna in det till en guldsmed och kanske gjuta in den i guld eller något.
Det känns fortfarande ofattbart. Häromdagen när vi var på väg till kyrkogården med blommor var det ett par flickor i 6-årsåldern som började prata med oss:
-Vart skall ni? Var har ni varit?
-Vi har varit hemma, svarade vi och undvek att berätta att vi skulle till kyrkogården. De följde efter oss en bit och undrade om blommorna jag höll i om det var taggar på rosorna. Sedan frågade de:
-Har ni barn?
-Nej, svarade vi. Kanske hade de blivit rädda om vi sagt att vårt barn hade dött, så det ville vi inte utsätta dem för. Men det tar emot att svara "nej" på en sådan fråga. Herregud, jag bar henne i magen i nio månader, jag födde fram henne om än med kejsarsnitt, hon var den viktigaste av alla i nästan 6 månader, hon är/var min bebis, min dotter, mitt barn, min unge - då tar det emot att svara NEJ på en sådan fråga.
Vi har insett att hon inte kommer tillbaka. Emellanåt genomlever jag eftermiddagen när vi hittade henne död i sängen och jag mår väldigt dåligt. Det är det värsta jag upplevt. Den fruktansvärda chock önskar jag att ingen fick uppleva. Men vi som har varit med om det, dör själva en liten bit inombords varje gång vi tänker på det, när vi återupplever det fruktansvärda genom minnet.
När jag mår som sämst tänker jag på detta, när vi hittade henne i sängen och hon var helt förändrad.
Jag önskar att det skall blekna med tiden, just hur dåligt jag mår när jag tänker på det.
Vi besöker graven ofta. Stenen har inte kommit på plats än men vi går dit med blommor och krattar bort höstlöv från gräset. Det är skönt att gå dit. Det är märkligt, men vi brukar inte vara störtledsna när vi är där. Det känns som terapi att pyssla om blommorna och göra i ordning. Jag tror det är en viktig del i sorgearbetet. I genomsnitt går vi ditt varannan dag. På våra skogspromenader har jag plockat blommor som vi satt där och vi köper även buketter som jag binder om. Det skall bli skönt när den vita stenen kommer på plats. Sedan skall vi ha ett litet fågelbad där och pryda graven med vita snäckor och kanske en liten rosenbuske som kanske kan omsluta stenen bakifrån. Vi får se vad som lämpar sig och vad vi får lov att göra.
Jag drömmer om Leonora fortfarande varje natt i någon form. Ofta är det att hon är äldre, några år gammal och att hon pratar.
|
