Begravningen
I tisdags var det min bebis begravning. Kvällen före kände jag ett oerhört lugn, "det här kommer gå bra". Innan jag gick och lade mig stod jag och min sambo på balkongen och såg på stjärnhimlen. Jag tänkte inom mig "Lilla Bebis, kan du inte visa att du finns någonstans därute"? Tro det eller ej, efter 20-30 sekunder fick jag se ett stjärnfall. Jag blev så lycklig - mitt i all min fruktansvärda sorg.
Dagen efter var det begravning i kyrkan. Det var väldigt fint. Vi hade valt ut en del av musiken själva och kistan var dekorerad med ett par stora änglavingar av riktiga fjädrar som jag köpt förra året i London - när jag hade min bebis i magen.
Jag grät så mycket. Herregud, vad jag grät. Alla grät. Vi gick fram och jag fick lämna första rosen på min dotters kista. Där i låg hon i en klänning som jag från början sydde när hon levde, för att hon skulle vara fin i. Efter att hon somnat in, fortsatte jag att sy på den just så hon kunde ha den i kistan. Det fungerade lite som terapi på kvällarna att sy på den klänningen.
I måndags var vi inne på barnsjukhuset och lämnade klänningen, mössan, hennes lilla kudde och sovfilt, så de kunde klä henne till kistan. Hon fick med sig en napp, en cremevit ros, en leksak, foton på oss tre, brev och jag packade även med en nektarin och mandlar i en liten sidentygpåse - lite mat på vägen. Sedan parfymerade vi vissa sakerna hon skulle ha i kistan med en parfym som heter "Je Reviens" ("Jag återvänder").
Under begravningen tänkte jag inte så mycket på att hon låg i kistan, för jag kände hennes närvaro nära mig. Men det var absolut inget otäckt med den lilla kistan.. bara så sorgligt, tragiskt.. och så himla orättvist.
Prästen kom vi väldigt bra överens med och eftersom han skall gå i pension berättade han efteråt om en diakon som vi kan få gå och prata med.
I förrgår var vi inne i Gbg och beställde gravsten. En vit. Tänk om jag hade anat för kanske tre veckor sedan att jag skulle sitta och beställa en gravsten för min älskade lilla bebis... Livet kan ta de mest otroliga vändningar. På gravstenen skall vi ha en liten bambi, för hon hade bambiögon.
Min älskade Leonora....
Dagen efter var det begravning i kyrkan. Det var väldigt fint. Vi hade valt ut en del av musiken själva och kistan var dekorerad med ett par stora änglavingar av riktiga fjädrar som jag köpt förra året i London - när jag hade min bebis i magen.
Jag grät så mycket. Herregud, vad jag grät. Alla grät. Vi gick fram och jag fick lämna första rosen på min dotters kista. Där i låg hon i en klänning som jag från början sydde när hon levde, för att hon skulle vara fin i. Efter att hon somnat in, fortsatte jag att sy på den just så hon kunde ha den i kistan. Det fungerade lite som terapi på kvällarna att sy på den klänningen.
I måndags var vi inne på barnsjukhuset och lämnade klänningen, mössan, hennes lilla kudde och sovfilt, så de kunde klä henne till kistan. Hon fick med sig en napp, en cremevit ros, en leksak, foton på oss tre, brev och jag packade även med en nektarin och mandlar i en liten sidentygpåse - lite mat på vägen. Sedan parfymerade vi vissa sakerna hon skulle ha i kistan med en parfym som heter "Je Reviens" ("Jag återvänder").
Under begravningen tänkte jag inte så mycket på att hon låg i kistan, för jag kände hennes närvaro nära mig. Men det var absolut inget otäckt med den lilla kistan.. bara så sorgligt, tragiskt.. och så himla orättvist.
Prästen kom vi väldigt bra överens med och eftersom han skall gå i pension berättade han efteråt om en diakon som vi kan få gå och prata med.
I förrgår var vi inne i Gbg och beställde gravsten. En vit. Tänk om jag hade anat för kanske tre veckor sedan att jag skulle sitta och beställa en gravsten för min älskade lilla bebis... Livet kan ta de mest otroliga vändningar. På gravstenen skall vi ha en liten bambi, för hon hade bambiögon.
Min älskade Leonora....
Kommentarer
Trackback
