hardrockgoddess

På min 35-årsdag fick jag en orkidé som jag här snott en blomma utav och satt i håret





På stranden 4/6 2010




Efter badet i sjön Hällungen




Samma orkidé, fast bättre bild :)



Årets första dopp, 3/6 2010




Min frisyr

Ännu en mardröm har blivit verklighet. Ni som följt min blogg, vet hur orolig jag varit för min äldsta katt Knap.

Nu finns inte Knap mer. Han dog igår eftermiddags i hemmet bland sina nära och kära.

I våras slutade han äta torrfoder pga att han tappat så många tänder (han skulle blivit 17 år den 13/11 i år). Vi började ge honom blötmat vilket han åt med stor aptit. Men han gick ändå ner i vikt. Jag försökte trösta mig med att de människor som blir riktigt gamla oftast är väldigt smala. Så jag tänkte att det kanske t o m var ett gott tecken på att han gått ner i vikt, för han hade en liten puffig mage innan.

Den senaste veckan blev han väldigt kinkig med maten. Det började med att han knappt åt något. Han lämnade maten på tallriken och åt bara upp såsen runtomkring matbitarna. Sedan skrek han efter mer mat, dvs mer sås. Det fanns inget annat att göra än att jämt och ständigt ge honom ny kattmat så han åtminstone kunde få i sig såsen. Han åt även en del köttfärs som han alltid älskat.

Men så för några dagar sedan slutade han äta helt. Vi försökte febrilt köpa olika sorters kattmat och ge honom köttfärs, men han ville inte äta något. Men han drack normalt och var inte uttorkad. I övrigt var han pigg.

I förrgårkväll var han lite hängig med var ändå med när vi lagade mat och åt, som han brukade.
På kvällen när vi gick och lade oss tänkte både Matte och jag att det här är sista natten Knap sover med oss i sängen, men vi sade inte det till varandra då.

Tidigt på morgonen var han som vanligt men hade kissat utanför på golvet utanför kattlådan. Jag torkade upp det. Dagen gick och han vilade.
Rätt var det var så hade han inte visat sig på en stund. Vi gick runt i huset och letade efter honom. Matte hittade honom under min sänghalva där han låg loch gömde sig. Vi plockade upp honom i sängen och gosade med honom, men han ville inte ligga kvar. Han kunde knappt går nerför sängen så vi hjälpte honom. Han gick in i det släckta badrummet och stod där en stund och såg förvirrad ut.

Jag hällde upp en ny sorts kattmat i hopp om att han skulle få i sig lite mat och bad Matte bära ner honom från ovanvåningen. När vi satte ner honom på golvet i köket kunde han inte hålla balansen.

Jag ringde vår veterinär som heter Boro och förklarade att Knap var nästan 17 år, hade svårt med balansen och inte åt. Veterinären sa vi kunde komma nästa dag. Efter samtalet lade Knap sig ner helt på golvet.
Jag förstod att detta var slutet så jag ringde Varekils Djurklinik och frågade om kremering. Vi beslöt att vi skulle ta Knap direkt till Varekil samma dag klockan 18.30. Men inom en halvtimme efter det avslutade samtalet förstod vi att Knap inte skulle kunna leva så länge som fram till 18.30. Vi bestämde oss för att åka in till Varekils Djurklinik så fort som möjligt. Vi ringde efter Mattes pappa för att be om skjuts, för Matte var så ledsen att han inte kunde köra bil ordentligt.

Jag la Knap på hans platt favoritkudde på vardagrumsbordet. Han kunde inte längre resa sig och han gapade och spärrade upp ögonen, låg stel som en pinne och andades snabbt. Han var ej kontaktbar. Matte och jag talade om för honom hur mycket vi älskar honom och att han var världens bästa katt.
Knap fick spasmer och jag satt intill honom och klappade honom och pratade med honom.
Matte gick ut för att möta upp sin pappa. Under tiden satt jag med Knap. Han tog sitt sista andetag kl 16.05 och hans själ lämnade sin kropp.

Jag började inte gråta utan tänkte mest praktiskt. Jag virade in honom i en filt som var hans, plockade med en påse av hans favoritmat i handväskan gick ut, låste dörren och plockade ett par lila blommor från vår lilla trädgård.
Jag gick mot parkeringen om Matte kom emot mig.
"Han lever inte längre", viskade jag. Matte och jag kramade varann med Knap i mitten mellan oss.

Vi satte oss i min svärfars bil och åkte till Varekil. Hela tiden hade jag Knap i famnen med den rosa filten och pussade honom på huvudet. Jag försökte sluta ögonen på honom men det gick inte. Munnen gick inte heller att stänga.

Väl framme vid Djurkliniken i Varekil som var en vit träbyggnad, gick vi in direkt till receptionen. En sköterska eller en veterinär sa något till någon annan bakom disken att det kommit in ett akutfall med en katt. Men när hon kom fram till oss, såg hon att han var död. Med värme tog hon emot Knap i sina armar. Jag sa att jag ville att blommorna skulle följa med samt kattmatspåsen.

Matte gick utomhus och jag ordnade de formella uppgifterna och papperna. Vi ville att Knap skall kremeras. Jag står inte ut med tanken på vad som händer med kroppen som förmultnas i jorden.

Jag bad att få se Knap en sista gång och Matte och jag fick komma in till ett rum där de lagt honom fint i filten med blommorna tätt intill sig och även kattmatspåsen. Vi grät och vi grät. Knap som tills alldelels nyligen varit en frisk katt, låg nu plötsligt död på ett undersökningsbord. Vi klappade honom och pussade honom på sidan och andades in hans ljuvliga doft från pälsen för allra sista gången. Ännu ett par gånger sa vi att vi älskar honom och att han nog är hos Leonora på andra sidan.

Om tre, fyra veckor får vi urnan med Knaps aska. Den skall begravas på ett noga uträknat ställe vi tänkt ut. Urnan vi kommer få honom i är bara i papp, så jag har nu under morgonen tittat på fina djur-urnor på Ebay. T ex finns det de som är egyptiskt inspirerade.

Även om Knap blev nästan 17 år, känns det så orättvist. Min älskade lilla Gose-Knap. Jag sov med honom varje natt under nästan hans hela liv. Han har tröstat mig många gånger, inte minst med sorgen efter Leonora. Han har varit till stor hjälp de nästan 17 år vi hängt ihop som ler och lårhalm.

Nu tror jag att han är på andra sidan tillsammans med Leonora och att de har det mysigt tillsammans. Det var Knap som fick Leonoras första skratt den nionde maj 2007

Vila i Frid Knap, vi möts på Andra Sidan en dag!

Röd klänning med fina detaljer som dock inte syns på just den här bilden

JA - det ÄR en peruk och blå linser



Vid närmare eftertanke skulle jag nog inte trivas som blondin, men det var skoj för fotonas skull :)

Jag med min vita kimono

Åter en vinterbild på mig i min svarta sari jag är så stolt över

Väska  med lönnfack på rea hos Väskbojen, Stenungsund för 149 kr (ordinarie pris 499 kr)




Kort ballerinakjol från Gina Tricot för det facila priset 29 kr!!! Inte illa :)

Här är ett axplock av alla de historiska romaner som den brittiska författarinnan Philippa Gregory har skrivit. Hon har även skrivet mycket som ännu inte översatts till svenska.
De böcker jag har läst utav henne har handlat om Tudor-England i 1500-tals miljö. Gregory beskriver skickligt såväl personer som miljöer på ett mycket målande sätt. Man får inblick i denna minst sagt blodiga tidsera där man kunde bli satt i Towern eller bli halshuggen för bagateller som Henrik VIII inte tålde, denna excentriska kung.

                                         

Jag har än så länge endast läst två böcker av Simon Becket, men han har ändå kommit att bli en av mina favoritförfattare.
Hans böcker är makabra, rent ut sagt, och spännande. Becket har skrivit fler böcker och jag bara väntar på att fler skall översättas till svenska!


DÖDENS KEMI kan beskrivas så här:

David Hunter var en gång i tiden en av landets mest framstående rättsantropologer, men en personlig tragedi satte stopp för hans karriär. Nu lever han ett lugnt och tillbakadraget liv som läkare i en liten by i Norfolk utan en tanke på att återuppta sitt forna yrke.
    När de svårt stympade liken av två unga kvinnor hittas vänder sig den lokala polisen till Hunter för att få hjälp. Motvilligt låter han sig övertalas och snart har han dragits in i en fullkomlig mardröm av rädsla, desperation och ond bråd död. För att få stopp en brutal och hänsynslös mördare måste han uppbringa all sin kunskap. Men han är inte beredd på det höga pris han tvingas betala - eller de fruktansvärda följder som ett enda litet misstag kommer att leda till!


SKRIVET I ELD:
Läkaren och rättsantropologen David Hunter kallas till den lilla ön Runa i Yttre Hebriderna i ett rent rutinärende. De svårt brända kvarlevorna av en människa har påträffats i en enslig stuga och polisen betraktar det hela som en tragisk olyckshändelse.
Men när Hunter undersöker liket kommer han fram till att det är mycket som inte stämmer. Det är fråga om ett mord, och han kallar på förstärkning från fastlandet. Då bryter stormen lös och ön blir helt isolerad.
En mördare går lös på Runa och skräcken sprider sig i det lilla samhället. Skräcken är befogad - snart visar det sig att mördaren bara har börjat




På bilden: Simon Becket

En vacker vinterdag med en vacker svart sari med broderier

Ett sådant här digitalt piano fick jag i födelsedagspresent av min sambo förra året. Väldigt bra pianoljud och jag bara älskar kyrkorgelljudet!
Piano/keyboard är mitt främsta instrument, men spelar också gitarr:




och flöjter av olika slag:


lite fiol:


... och så sjunger jag

Däremot kan jag inte spela efter noter (på något instrument) utan spelar efter gehör. Jag tycker bäst om att spela egenkomponerad musik eller bara att sitta och improvisera vid pianot.

År 2000 var jag med i Verdis opera Il Trovatore på Ystadoperan som ung zigenerska (la zingarella). Jag har en "multiröst" och kan sjunga på flera olika sätt; opera, hårdrockssång på stämbanden, growla osv.